rumbaqueen

Ibland önskar jag att chauffören läste min blogg.
Då skulle han förstå vad han betyder.
Han skulle få reda på allt det där som jag håller för mig själv,
det som ibland läcker ut och ställer till det, hur mycket jag än försöker hålla det kvar där inne.


Jag känner mig helt försvagad denna helgen.
Orkar inte göra någonting, tvingar mig att packa.
Vems är alla prylar man har?
Är denna min eller din? Kan jag ta denna, eller?

Lägger mig på sängen, helt utmattad.
Försöker låtsas att hans armar håller om mig, omfamnar mig och gör mig lugn.
Det går inte.
Somnar i fosterställning med tårarna rinnande.
Stackars barnen som behöver se mig sådan här.
Tur att D beter sig som en normal vuxen, för jag befinner mig i en konstant
och ogenomtränglig dimma just nu.
Varje dag kräver en sådan kraftansträngning så att jag undrar om jag kommer att klara nästa.
Det gör jag, jag måste ju för barnens skull.
För min egen.
Och för din.

Om du ändå visste hur mycket du betyder...
Nu är det 16 dagar kvar.