rumbaqueen

Nu är de hemma igen.
Mannen och barnen har varit på kolmården i några dagar.
Det hade varit bra.
Samwise hade köpt en bongotrumma och W en buddafigur i trä.
Det är alltid lika skönt att få hem barnen.

Det har inte blivit så mycket skrivet här på ett tag och det beror på att jag skriver
i ett worddokument på min jobbdator istället.
Det är saker jag inte kan säga än, än mindre skriva på bloggen,
men ändå måste jag få ur mig orden.
Så jag skriver och lättar mitt hjärta på en skärm och jag hoppas
att jag ska våga visa mina nedskrivna tankar en dag
och att de inte förstör utan bygger upp.

Som ni säkert har förstått i tidigare inlägg får jag mig ibland ett allvarligt bryt då jag känner
att jag bara måste berätta, tala om, upplysa om hur det känns.
Helst med en gång, eller igår.
Men jag har hittills lyckats att vänta, att sansa mig, och det akuta behovet att avslöja
vad som ryms i mitt hjärta lindras så pass att jag klarar att vara tyst.
I alla fall för nu.

Nu är det bara 19 dagar tills jag får nycklarna till lägenheten.
Jag har anmält adressändring och flytt av bredbandsabonnemanget.
Mannen får nytt alias i bloggen och det blir från och med nu D.
Jag har börjat packa ner mina saker i flyttkartonger.

Jag vill pussas.