Så kan det gå...

Igår kväll var jag och barnen hemma hos JW och spelade Let's dance-spelet med hennes barn.
Jag blev positivt överraskad eftersom jag har hört att det inte skulle vara så kul.
Hur som helst var det enligt mig ett kul och engagerande familjespel där det inte spelade någon större roll vilka tidigare danskunskaper man hade. Jag och Sam spelade i lag och låg riktigt bra till en lång stund men det blev JWs son som vann, tätt följd av W.

Efter spelet åt vi smörgås och drack en kopp gott karamellte och satt och pratade.
 Barnen lekte och spelade minibiljard i vardagsrummet och allt var frid och fröjd tills ett skratt och en dunk följdes av ett vrål. Det var Sam som i lekens vilda svängar hade ramlat och slagit i tänderna i golvet (det blev enligt W ett tandavtryck i parketten så det var nog en rätt så hård smäll).
När han hade lugnat sig lite och sköljt bort blodet i munnen kunde jag konstatera att han slagit ut
hörnen ur båda framtänderna.
Max otur kan man kalla det.

Det är konstigt men om det händer en olycka med blod, skrik och oroliga/ hysteriska folk runt om blir jag helt cool-lugn. Jag handlar kontrollerat och rationellt och hetsar inte upp mig.
Jag har fått konstiga blickar pga detta från andra föräldrar, när barnen var mindre. De trodde väl att jag inte brydde mig om vad som hade hänt och att jag intevar orolig, men det är bara mitt sätt att hantera svåra situationer.
Jag stänger liksom av känslorna en stund.
 
Idag har vi pga gårdagens olycka trotsat vädrets makter, Gudruns lillasyster är på besök, 
(det är vindar med orkanstyrka i Göteborg idag) och varit på akuttandvården och röntgat samt satt dit en provosorisk fyllning.
Imorgon ska jag ringa till Sams vanliga tandläkare och beställa tid  och så blir det ett samtal till hans försäkringsbolag också.

(Det var visst Gudruns lillebror Per som var i farten, inte lillasyster.)

Kommentarer
Postat av: Sara

Ajaj, vad ont!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback