Havet
Det arga försvann.
Jag blev lite ledsen ett tag istället men det försvann också.
Istället blev havet blev några droppar större och saltare.
Det är stillheten vid havet som jag finner rogivande.
Doften av salt och tång.
Bruset som blir när vågorna slår mot klipporna.
Måsarnas skrän långt uppe i skyn.
Det spelar ingen roll om det blåser som idag eller om det är stiltje, havet är alltid lika vackert.
Tur att jag bor så nära.
Mitt enda problem är att välja rätt plats.
Det krävs olika hav beroende på vad jag vill ha ut av mitt besök.
Vill jag gå och filosofera, blir det klipporna.
Vill jag bara strosa runt och drömma mig bort, blir det öde stränder.
Vill jag bara koppla av blir det en filt på en strand och så är det bara att lägga sig ner och blunda.
Vill jag som idag bli av med ilska, blir det bland båtar.
Båtar får mig att tänka på annat.
Sen är det skönt att sitta/ligga och titta på båtarna när de puttrar förbi.
Lugnt och stilla.
Tänkte på en annan sak också.
Mannen frågar om varför jag känner mig ledsen och tycker situationen är jobbig
om jag ändå redan har bestämt mig.
Bara för att man har bestämt sig betyder inte det att det är lätt.
Det är inte lätt att bryta från allt som har varit ens liv de senaste 13 åren.
Det är inte lätt att välja något annat än vad man är van vid.
Att gå från det som hjälpt till att forma mig till den jag är idag.
Som förövrigt är en mycket mer tillmötesgående och sympatisk person än för 13 år sedan.
13 år.
Det är hela mitt vuxna liv.
Tro fan att det känns svårt och gör mig ledsen.
Men jag har bestämt mig.
Jag ser en ny och bra början inte ett slut.
Havet är för dig vad fjällen är för mig... Jag önskar dig lycka till och styrka att klara dig igenom detta jobbiga!! *massa kramar*
Det är kanske svårt att förstå ledsenheten för att ni är ledsna av olika anledningar. Han blir antagligen ledsen för att den som betyder allt i livet försvinner. Även om alla andra och allt annat i livet finns kvar, så väger det för lätt som tröst.
När man blir lämnad är nog svårt att förstå att den som väljer att lämna ska vara ledsen. Kanske till och med svårt att tycka att den har rätt att vara ledsen. Men minsta barn kan ju ändå se att den
verkligen blir det. Ett sätt, för den som blir lämnad, att förstå lite grann kan nog vara att för sig själv leka tankeleken "tänk om det var tvärt om. Tänk om det var jag som skulle lämna". Lämna alla man älskar. Tro att alla tycker illa om en för att man lämnar sin familj och känna oro för ensamheten. Om vägen tillbaka då inte är tillåten i tankeleken, kanske man kan förstå varför ledseneten kommer.
När det är jobbigt kan man göra som i Vem vill bli miljonär, ringa en vän. Då kan man få en tröstande dos av kärlek.