rumbaqueen

Kände mig ledsen igår kväll.

Mannen märkte det såklart och fick mig att berätta varför.
Han vet ju vad och hur jag känner redan, så jag berättade anledningen till mina tårar.
Det kändes i och för sig väldigt konstigt att prata med honom om just det, men han vill veta.
Han vill inte se mig ledsen, han vet att jag inte kan rå för mina känslor. 
Han tröstade mig till och med och fick mig att tro att allt kommer att ordna sig till slut.
Det känns så konstigt att inte älska honom längre, att det där speciella har försvunnit.
Att det har gått över till bara 'vänskap'.
Men jag är oerhört glad att vi inte bråkar, att vi kan vara vänner, prata om det mesta och respektera varandra.

Nu är det bara lite drygt fem veckor tills jag ska flytta.
Det känns också helt skumt. Jag har aldrig bott solo.
Det är kanske på tiden när man snart är 32 att prova på singellivet.
Att klara sig själv. Det blir nog bra.
 
Eller som Gunde skulle ha sagt:
Ingenting är omöjligt. Det är bara olika svårt.

Men just nu är det en dag i taget som gäller.
Att njuta av det jag har just nu, för om morgondagen vet jag ingenting.

I den där boken jag läste på Gullholmen fanns lite fin och tänkvärd poesi, och det är inte så jag vill tänka tillbaka och se på 2007.

"Jag har levt mitt liv mellan sommarens längtan och vintern köld.
När jag var yngre brukade jag tänka att när sommaren kommer ska jag bli förälskad i någon som jag kan tycka mycket om, och det är då jag skall börja leva på riktigt.
Men när jag hade gjort allt det där som jag först var tvungen att göra var sommaren redan över och det som återstod var bara vintern köld.
Och det var inte det livet som jag hade tänkt mig."

Jag lever nu...