Livets svåra...

Ska det vara såhär?

Jag har fantastiska barn, en mysig lägenhet, en underbar pojkvän som jag vill dela allt med.
Ändå räcker det med att jag måste sova själv en endaste natt för att jag ska bli helt vilsen.

I våras och i sommras när jag höll på att separera/ bryta från allt det gamla
var jag helt inställd på att vara själv.
Även om jag redan då hade släppt in Anima, gjort plats för honom i mitt hjärta,
var jag helt och fullt inställd på och till och med trivdes med tanken på att vara själv.
Jag räknade inte med att han, eller jag, skulle vilja eller våga satsa på mig, på oss.
Nu blev det, till min stora lycka och glädje, inte så som jag räknat med.
Jag gav mig hän, släppte alla spärrar, lät honom komma innanför mina murar/ riva dem,
bli en självklar del i mitt liv.
Jag har aldrig känt mig beroende av en annan människa.
Har varit noga med att inte bli det, inte låta mig tappa kontrollen över mitt eget liv.
Min egen lycka.
Men nu?

-Jag sover hemma inatt.
Jaha, okej, säger jag bara.
Försöker låta som vanligt, som att det är helt ok för mig.
Men det är det inte.
Det hugger i bröstet på mig som om någon har slått in en träpåle rakt igenom hjärtat.
Tårarna börjar rinna och jag blir arg på mig själv för att jag inte kan ta mig samman.
För att jag inte kan kontrollera hur jag känner.
För att mina tankar skenar iväg och bygger hönor av den ynkligaste fjäder.

Förut tyckte jag att det var skönt att sova ensam.
Att ha hela sängen för mig själv.
Nu har jag en mycket mindre säng och ändå känns den som världens största
och ensligaste plats att vara på.
Jag känner mig som världens ensamaste.
Det liksom ekar i sovrummet, i lägenheten.
Det hjälper inte att krama kudden eller att ha tjocka täcken.
Tomheten och kylan kryper in under skinnet på mig och vill inte försvinna.

Jag vet att det var tanklöst av mig att inte säga något.
Hade bara glömt det helt enkelt.
Trodde inte det spelade så stor roll eftersom du ändå inte ville följa med.
Antog bara att det skulle vara okej.
Det har liksom inte varit någon som har brytt sig nämnvärt tidigare om vad jag har gjort
eller inte gjort.
Så jag handlade väl som jag brukar, av gammal vana bara.
Ska börja tänka mig för från och med nu.
Nu när jag vet att det spelar roll.

Jag blir tokig på mig själv för att jag är så jävla aningslös och godtrogen ibland.
Vill inte se problemen, ser förbi dem, väljer att inte se.

Jag förstår precis.
Jag skulle antagligen känt precis samma.
Jag är bara blind ibland.
Tror för mycket.

Är det såhär det är att verkligen älska någon?
Är det riktig kärlek att bara släppa all kontroll och blint lita på att den andre finns där
och tar emot.

.....................................................

Skrev lite på papper först, tänkte inte skriva det du just har läst.
Hittade inga ord.
Bara en massa svordomar.

Detta skrev jag då, ett litet ordbyte med mig själv:

Jävla skit. Varför är jag så förbannat naiv och blåögd.
Varför tror jag att bara för att jag vill något att det ska vara så. Att det är sanningen.
Jag trodde att hemma var här, hos mig, hos oss på A-gård. Inte där i M.
Jag vill att hemma ska vara här.
Helvetesjävlaskitfan.
Fanfanfan, din jävla blåögda idiot. Jag vill inte sluta säga att här är hemma.
Jävla tårar som bara rinner. När blir hemma här för dig, och inte där.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva.
Det som brukar hjälpa.
Ska jag skicka ett sms och förklara hur det känns, kanske ringa. Nä, då blir allt värre.
-Jag sover hemma i natt.
Du är en blåögd idiot rumbaqueen, som trodde att hemma var här.

...................................................

Nu känns det lite bättre.
Att skriva ner mina virriga tankar och sedan läsa dem hjälper.
Får mig att sluta tänka så mycket.
Men natten kommer ändå att bli lång, kall, ensam och antagligen med orolig sömn.

Kommentarer
Postat av: Tessan

Det är inte lätt att lära sig hur en annan människa fungerar.. lätt att man förutsätter att de är/fungerar som dem man träffat tidigare. Hoppas att allt löser sig och att ni kommer närmare varandra på grund av detta som hänt! *kram*

Postat av: Catarina

Men gumman det är bara ett ord. Och man kan ha flera hemma kanske? Jag säger ju fortfarande att jag åker hem när jag ska till ma/pa, o det var nästan 10 år sedan det faktiskt var mitt hem.

2007-11-06 @ 11:38:58
URL: http://temynta.blogsome.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback