rumbaqueen

En sak som jag aldrig mer gör om är att hålla mig undan.

Prata är bra, även om det som sägs inte alltid är det man ville höra.
Även om det som sägs gör fruktansvärt ont.
Men det gör att man förstår varandra, varför man reagerar på ett visst sätt
och vilka förväntningar man har.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag har då lärt mig att inte vara så nonchalant,
att inte hålla mig undan, att det är bäst att ta itu med problemen på stört.

Jag hoppas aldrig att det blir såhär igen för vi båda mådde riktigt pissigt och det är inget jag vill
 utsätta mig själv eller Anima för igen..

Nu är allt som vanligt igen.
Kanske till och med bättre.
För när man är så nära att förlora det som man vill ha mest i livet, då förändras man.
Det är lite av en näradödenupplevelse.
Man ser på saker och ting lite annorlunda efteråt.
Man lär sig att ta vara och vårda det man har.

Hur ska man kunna fjäska, förklara och ställa allt till rätta
om man inte träffas eller blir pratad med?

Fick sova själv en natt till.
Det gör ont i min mage.
Jag känner mig bara så väldigt ledsen.

Inte för att han inte vill sova här, utan för att vi inte pratar.
Hur ska man kunna lösa något om man inte pratar med varandra?

Jag känner mig ledsen för att jag inte tänkte mig för, igen,
och bara gjorde som jag är van att göra.
Jag hade faktiskt ingen tanke på att det skulle spela roll.
Det har inte gjort det de senaste tio åren så det är liksom det jag är van vid.
Det ursäktar inte min tanklöshet, jag vet, men ändå.

Det tar lite tid att vänja om sig, att bryta gamla vanor och olater,
men jag försöker verkligen att ändra på de där tetiga grejer jag har lagt mig till med
under årens gång.

Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet....

Jag ska lämna dig ifred

Men det är så kallt här utan dig

Undrar var du är i natt

Om du tänker stanna där

Ingen sol här utan dig

Inget hem här utan dig

Jag ser hur mörkret sänker sig



Undrar hur många dagar/ nätter det blir.
Undrar när det ledsna går över.

Det värsta är att jag har bara mig själv att skylla på, ingen annan.
Det är mitt fel.
Bara mitt.

Ska det vara såhär?

Jag har fantastiska barn, en mysig lägenhet, en underbar pojkvän som jag vill dela allt med.
Ändå räcker det med att jag måste sova själv en endaste natt för att jag ska bli helt vilsen.

I våras och i sommras när jag höll på att separera/ bryta från allt det gamla
var jag helt inställd på att vara själv.
Även om jag redan då hade släppt in Anima, gjort plats för honom i mitt hjärta,
var jag helt och fullt inställd på och till och med trivdes med tanken på att vara själv.
Jag räknade inte med att han, eller jag, skulle vilja eller våga satsa på mig, på oss.
Nu blev det, till min stora lycka och glädje, inte så som jag räknat med.
Jag gav mig hän, släppte alla spärrar, lät honom komma innanför mina murar/ riva dem,
bli en självklar del i mitt liv.
Jag har aldrig känt mig beroende av en annan människa.
Har varit noga med att inte bli det, inte låta mig tappa kontrollen över mitt eget liv.
Min egen lycka.
Men nu?

-Jag sover hemma inatt.
Jaha, okej, säger jag bara.
Försöker låta som vanligt, som att det är helt ok för mig.
Men det är det inte.
Det hugger i bröstet på mig som om någon har slått in en träpåle rakt igenom hjärtat.
Tårarna börjar rinna och jag blir arg på mig själv för att jag inte kan ta mig samman.
För att jag inte kan kontrollera hur jag känner.
För att mina tankar skenar iväg och bygger hönor av den ynkligaste fjäder.

Förut tyckte jag att det var skönt att sova ensam.
Att ha hela sängen för mig själv.
Nu har jag en mycket mindre säng och ändå känns den som världens största
och ensligaste plats att vara på.
Jag känner mig som världens ensamaste.
Det liksom ekar i sovrummet, i lägenheten.
Det hjälper inte att krama kudden eller att ha tjocka täcken.
Tomheten och kylan kryper in under skinnet på mig och vill inte försvinna.

Jag vet att det var tanklöst av mig att inte säga något.
Hade bara glömt det helt enkelt.
Trodde inte det spelade så stor roll eftersom du ändå inte ville följa med.
Antog bara att det skulle vara okej.
Det har liksom inte varit någon som har brytt sig nämnvärt tidigare om vad jag har gjort
eller inte gjort.
Så jag handlade väl som jag brukar, av gammal vana bara.
Ska börja tänka mig för från och med nu.
Nu när jag vet att det spelar roll.

Jag blir tokig på mig själv för att jag är så jävla aningslös och godtrogen ibland.
Vill inte se problemen, ser förbi dem, väljer att inte se.

Jag förstår precis.
Jag skulle antagligen känt precis samma.
Jag är bara blind ibland.
Tror för mycket.

Är det såhär det är att verkligen älska någon?
Är det riktig kärlek att bara släppa all kontroll och blint lita på att den andre finns där
och tar emot.

.....................................................

Skrev lite på papper först, tänkte inte skriva det du just har läst.
Hittade inga ord.
Bara en massa svordomar.

Detta skrev jag då, ett litet ordbyte med mig själv:

Jävla skit. Varför är jag så förbannat naiv och blåögd.
Varför tror jag att bara för att jag vill något att det ska vara så. Att det är sanningen.
Jag trodde att hemma var här, hos mig, hos oss på A-gård. Inte där i M.
Jag vill att hemma ska vara här.
Helvetesjävlaskitfan.
Fanfanfan, din jävla blåögda idiot. Jag vill inte sluta säga att här är hemma.
Jävla tårar som bara rinner. När blir hemma här för dig, och inte där.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva.
Det som brukar hjälpa.
Ska jag skicka ett sms och förklara hur det känns, kanske ringa. Nä, då blir allt värre.
-Jag sover hemma i natt.
Du är en blåögd idiot rumbaqueen, som trodde att hemma var här.

...................................................

Nu känns det lite bättre.
Att skriva ner mina virriga tankar och sedan läsa dem hjälper.
Får mig att sluta tänka så mycket.
Men natten kommer ändå att bli lång, kall, ensam och antagligen med orolig sömn.

Det här korkade suget har satt sina naglar i mig.

Det är inte ett sug efter nikotin, semester eller glass utan det är ett
sug efter att ha en egen liten baby igen.
Det är inte roligt att vara sugen och vilja när man inte har något att säga till om själv.
Det är bara att vänta, hoppas och försöka att inte tänka på det.

Anima frågade igår om jag trodde att han skulle bli en bra pappa.
Det tror jag.
En riktigt myspappa som är engagerad och alltid kommer att finnas där och ställa upp.

Jag vet att det är snabbt marcherat om vi skulle skaffa barn nu men va f-n,
vill man så vill man, och man lever bara en gång.
Varför vänta?
Men som sagt, det är inte jag som måste bestämma mig.
Det är han.

Nu ska jag sluta tänka på det annars blir jag bara deppad för att jag inte får.

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Så kommer det alltid vara du
När jag blundar

Hur mycket kan man egentligen tycka om någon?
Såhär mycket har det inte känts någonsin, och det blir fortfarande bara mer och mer.
Jag är så otroligt rädd för att mista det.

Att han en dag ska tröttna på att vara med en 'avdankad' tvåbarnsmorsa och hitta någon utan.
Då kanske det inte räcker att vara glad, snäll, otjatig, positiv, bra på att laga mat, städa
och alla de där sakerna andra jag är grym på.

Jag försöker att inte tänka på det och för det mesta går det alldeles utmärkt, inga problem.
Men vissa dagar, som idag, kommer tankarna helt utan förvarning och ställer till det för mig.

Jag gillar inte dagar som idag.

Idag blir det ännu mera löksättning.
Kul, kul.


Vi pratar om att flytta ihop.
Jag vill gärna och har sagt att han får flytta in när som helst.
Det är så skönt att ha honom nära.
Att dela vardagen.

Han säger att han vill och att han måste sälja sin lägenhet.
Det är en hel massa praktiskt som måste lösas först antar jag.
Men jag hoppas att det fixar sig snabbt och att det inte blir något strul med nått.

Jag vet att det är snabbt galopperat och helt ärligt så är jag skiträdd för att han ska ändra sig
och säga att han hellre bor isär.
Jag har vant mig vid tanken på att det alltid ska vara vi,
under samma tak och med samma brevlåda.

Jag oroar mig säkert för ingenting.
Gör en höna av en fjäder inne i min huvudknopp.
Men jag säger inget till Anima, fast jag antagligen borde.
Jag är rädd att han bara tycker att jag är löjlig som känner det så.
Men jag blir orolig när jag inte är säker på vad han tänker
och om han verkligen menar allt han säger.
Fast det är klart, varför skulle han säga sådant som han inte menar.

Jag ska skärpa mig, inte oroa mig i onödan.
Jag tror ju på orden som kommer ur hans mun och de gör mig lycklig.

Just nu är jag i behov av en enormt stor kram...
...och en liten puss på pannan.

Två dagar fungerar bra men nu när tredje dagen har kommit en bit på väg
kommer den krypande.
Den där saknaden som känns inne i magens djup.

Jag som trodde att det inte skulle bli lika mycket nu när barnen är hos mig
och den mesta av min tid och mina tankar rör dem.
Fast det är klart, den värsta saknaden kommer när de inte är i närheten.
På kvällen när de har somnat eller som nu på jobbet.

Jag vill träffas nu.
Pussas och kramas lite, vila ögonen på fina du och höra rösten.
Jag vill inte vänta till helgen eller nästa vecka.

Varför kan det inte vara lätt.

Nu är jag här igen.

Jag försöker att släppa det, glömma min miss, strunta i det helt enkelt.
Det går inte så bra.
Inte ens glass hjälper.

Men det är klart.
Det kanske är så när man faktiskt bryr sig.

Låg på sängen en stund och stirrade upp i taket.
Tänkte på att jag inte någon gång i hela mitt långa liv på riktigt har brytt mig.
Inte såhär i alla fall.
Förut har jag tänkt att allt ordnar sig, att jag klarar mig alltid.
Nu gör jag inte det längre.
Klarar mig alltså.

Glassen gör att jag gråter.
Det är varken gott eller roligt att äta glass ensam längre.
Inte när det finns en likadan glassgalning som jag som man kan äta med.
Jag vill inte gråta men tårarna rinner ändå.

Jag vill ha kontroll, inte vara svag och spåra ur såhär.
Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur kroppen på mig.

I morgon blir allt bättre, hoppas jag.
Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Jag hade helt och hållet glömt av hur mycket jag tycker om att mysa.

Att bara ligga i flera timmar och kramas, pussas, smekas, småprata, slumra till,
titta in i vackra ögon, kyssas, känna doften, utandningsluften, kramas hårt...

Skulle jag dö idag, dör jag lycklig.

Var och en ansvarar för sin egen lycka.
Så sa en föreläsare vi lyssnade på under vår arbetsplatsträff i veckan.

Vägen till lycka är inte alltid helt rak eller lätt utan oftast väldigt krokig
 men om man följer sin inre röst (ni vet den där magkänslan man känner ibland)
så ordnar sig allt till slut.

Jag har följt min magkänsla nu och jag känner redan att det var helt rätt att göra det.
D verkar få rätt i alla fall, även om jag inte trodde det för ett par veckor sedan.

...

Hus med torn är fina, havsutsikt är underbart.
Synd att någon annan hann före.
Jag vet att det verkar knäppt, men jag var helt på att flytta dit i framtiden.

Jag saknar dig, även om det bara är en dag som vi inte ses på.
Det känns konstigt att vilja vara nära någon annan vuxen så mycket.
Men barnen kommer först, oavsett.
Jag är inte jag utan dem.
Det är tur att du tycker om mig som jag är så jag slipper välja.

Var en sväng hos mamma igår.
Vi satt och pratade om livet och allt.
Hon känner mig, märker att det är något jag inte har berättat.
Så hon frågade.
Sa att jag kunde berätta vad som helst, att hon inte skulle fördöma.
Jag berättade om vad jag känner för chaffören, att det känns bra i hela kroppen,
att skilsmässan inte beror på det utan att mina nya känslor är något som kommit efteråt.
Att D inte tror på mig och att det gör mig ledsen.
Att det bara blir mer och mer.

Hon sa inte så mycket.
Vad ska hon säga.
Jaha, okej.
Var rädd om dig bara.

Det känns fortfarande bra.

Jag längtar till imorgon bara.
Och till nästa helg.
Vi ska åka en sväng då, jag och gubbsen på jobbet.
Om vädret är ok alltså.

Jag vill skriva en massa om längtan för det är precis den känslan jag har i mig idag,
 men jag har fått ordhäfta.
Det som brukar vara så lätt att skriva annars.

Jag längtar efter att ha någon nära, någon som vill vara bara min.
Jag vill vara med någon vars närvaro gör mig lycklig.
 
Jag vill inte längta.

D hade läst bloggen igår.
Han gör det ibland, fast han inte borde.
Han sa till mig att sluta förneka det jag känner.
Att jag skulle må mycket bättre om jag erkände hur det är, för mig själv,
för honom, för chaffören, för alla.
Han har kanske rätt.
Det är kanske därför det gör så ont i hjärtat.
För att jag håller tillbaka, för att jag är så rädd att bli sårad.
Det är kanske min rädsla som kommer att göra att jag blir sårad till slut.

Jag känner mig som en fjortis.
Som inte har en aning, inte vet vad och hur man ska göra.
Jag vill så mycket att jag skrämmer mig själv.

Ibland önskar jag att chauffören läste min blogg.
Då skulle han förstå vad han betyder.
Han skulle få reda på allt det där som jag håller för mig själv,
det som ibland läcker ut och ställer till det, hur mycket jag än försöker hålla det kvar där inne.


Jag känner mig helt försvagad denna helgen.
Orkar inte göra någonting, tvingar mig att packa.
Vems är alla prylar man har?
Är denna min eller din? Kan jag ta denna, eller?

Lägger mig på sängen, helt utmattad.
Försöker låtsas att hans armar håller om mig, omfamnar mig och gör mig lugn.
Det går inte.
Somnar i fosterställning med tårarna rinnande.
Stackars barnen som behöver se mig sådan här.
Tur att D beter sig som en normal vuxen, för jag befinner mig i en konstant
och ogenomtränglig dimma just nu.
Varje dag kräver en sådan kraftansträngning så att jag undrar om jag kommer att klara nästa.
Det gör jag, jag måste ju för barnens skull.
För min egen.
Och för din.

Om du ändå visste hur mycket du betyder...
Nu är det 16 dagar kvar.

Nu är de hemma igen.
Mannen och barnen har varit på kolmården i några dagar.
Det hade varit bra.
Samwise hade köpt en bongotrumma och W en buddafigur i trä.
Det är alltid lika skönt att få hem barnen.

Det har inte blivit så mycket skrivet här på ett tag och det beror på att jag skriver
i ett worddokument på min jobbdator istället.
Det är saker jag inte kan säga än, än mindre skriva på bloggen,
men ändå måste jag få ur mig orden.
Så jag skriver och lättar mitt hjärta på en skärm och jag hoppas
att jag ska våga visa mina nedskrivna tankar en dag
och att de inte förstör utan bygger upp.

Som ni säkert har förstått i tidigare inlägg får jag mig ibland ett allvarligt bryt då jag känner
att jag bara måste berätta, tala om, upplysa om hur det känns.
Helst med en gång, eller igår.
Men jag har hittills lyckats att vänta, att sansa mig, och det akuta behovet att avslöja
vad som ryms i mitt hjärta lindras så pass att jag klarar att vara tyst.
I alla fall för nu.

Nu är det bara 19 dagar tills jag får nycklarna till lägenheten.
Jag har anmält adressändring och flytt av bredbandsabonnemanget.
Mannen får nytt alias i bloggen och det blir från och med nu D.
Jag har börjat packa ner mina saker i flyttkartonger.

Jag vill pussas.