rumbaqueen

Hade supersvårt att komma till ro i-gårkväll.
Tankarna levde sitt eget liv.

Tänkte en hel massa på det som hänt de senaste 18 månaderna,
men även på nuet och framtiden.

Jag är glad för det som har hänt även om det har gjort otroligt ont inuti bitvis.
Jag har lärt mig en hel massa om mig själv och vad jag vill ha ut av mitt liv här på jorden.
Och även om jag har lite svårt att hantera allt det jag känner för Anima ibland
vill jag aldrig sluta känna så eller ha kontroll över känslorna, som förr.

Beträffande framtiden känner jag mig bara lycklig över att kunna fantisera om den
och faktiskt känna att det blir mer än bara fantasier.
Att det med största sannolikhet blir vår verklighet.
Huset med vita knutar dyker nog upp när vi minst anar det,
härliga semestrar på havet, långa promenader med hunden
och en liten bebis att snusa på.

Berättade lite i morse om det här med kontrollen för Anima.
Att det är jobbigt ibland eftersom jag är van att ha kontroll och att det ibland känns
så himlans mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Han förstod inte riktigt vad jag menade men det är kanske inte så konstigt,
jag förstår ju knappt själv.
Han frågade om jag inte känner mig älskad av honom, om jag är rädd för att han ska lämna mig.
Så är det verkligen inte.
Jag känner mig bara mer och mer betydelsefull och älskad för var dag som går
och jag känner mig inte det minsta orolig längre för att han ska säga tack och adjö.
Hos honom känner jag mig trygg och uppskattad för den jag är.

Jag vet att vi har en lycklig framtid tillsammans.

Det är bra att berätta för honom, mitt hjärta blir alltid lättare efteråt.
Borde göra det snabbare och oftare egentligen.
Får försöka komma ihåg det när tankar och känslor virrar iväg nästa gång.