Mamma

Var en sväng hos mamma igår.
Vi satt och pratade om livet och allt.
Hon känner mig, märker att det är något jag inte har berättat.
Så hon frågade.
Sa att jag kunde berätta vad som helst, att hon inte skulle fördöma.
Jag berättade om vad jag känner för chaffören, att det känns bra i hela kroppen,
att skilsmässan inte beror på det utan att mina nya känslor är något som kommit efteråt.
Att D inte tror på mig och att det gör mig ledsen.
Att det bara blir mer och mer.

Hon sa inte så mycket.
Vad ska hon säga.
Jaha, okej.
Var rädd om dig bara.

Längtan

Det känns fortfarande bra.

Jag längtar till imorgon bara.
Och till nästa helg.
Vi ska åka en sväng då, jag och gubbsen på jobbet.
Om vädret är ok alltså.

Jag vill skriva en massa om längtan för det är precis den känslan jag har i mig idag,
 men jag har fått ordhäfta.
Det som brukar vara så lätt att skriva annars.

Jag längtar efter att ha någon nära, någon som vill vara bara min.
Jag vill vara med någon vars närvaro gör mig lycklig.
 
Jag vill inte längta.

Skaldjur

Godmorgon.

Igår var det kräftskiva hos MTs pappa.
Kräftor kräver snapps så det blev en hel del av den varan.
Idag mår jag som jag förtjänar.
Huvudet värker och snurrar, magen mår illa.
Men kul var det.
Jag och Röksvampen kollade upp en fluffig bil som vi hade sett på midsommar.
Den hade nämligen gett oss båda huvudbry sen dess.
Det visade sig att den var inklädd i päls.
Skumt...

Jag fick ett erbjudande om sängplats och tandborste igår,
men jag avböjde vänligt men bestämt.
Det finns bara en nu för tiden jag vill ha ett sådant erbjudande av.

Nu ska jag dricka en kopp starkt kaffe, äta en smörgås och gå och lägga mig
på soffan och sussa lite till.

Still going

Fortfarande lycklig, och idag blev jag ännu lyckligare.
Glasspaus i gröngräset vid en mack gjorde min dag...

Weeping Willows var grymma igår på liseberg.
Helt underbara bara.
Ny favoritlåt fick jag 'Peace and Love'.
Underbar.

2 dagar

Nu har jag haft två helgrymma dagar.
Allt känns precis som det ska, jag är glad ända in i märgen och ikväll ska jag dansa standard.
Det är nästan så jag undrar när det ska vända.

Imorgon ska jag ut på en lite studieresa med gubbsen på jobbet.
Vi ska till Möckelsnäs herrgård och kolla på växter och orangeriet och äta gott så klart.
Inspiration ska vi få också är det sagt.

Till helgen får jag se vad som händer.
Det pratas om kräftskiva, men ibland är det mycket snack och lite verkstad.
Den som lever får se.

Imorgon på kvällen blir det i alla fall
Weeping Willows på liseberg.
Jag gillar ju deras texter skarpt.
Musiken också.

Tårar

Ibland funderar jag på hur mycket tårar det kan få plats i en människa.
Tar de aldrig slut.

Innan detta började grät jan nästan aldrig.
Det var bara när någon nära dog eller om jag tänkte på
Trollet.
Nu för tiden börjar jag gråta för allt.
Tårarna bara kommer, jag kan inte hejda dem.
Det är jobbigt, för det känns inte bättre efteråt som det borde.
I höst när allt är över, när livet har fått struktur och ordning igen,
då hoppas jag att tårarna försvinner.
Att jag blir som jag brukar.

Glad och lycklig varje dag.

Ett gott råd

D hade läst bloggen igår.
Han gör det ibland, fast han inte borde.
Han sa till mig att sluta förneka det jag känner.
Att jag skulle må mycket bättre om jag erkände hur det är, för mig själv,
för honom, för chaffören, för alla.
Han har kanske rätt.
Det är kanske därför det gör så ont i hjärtat.
För att jag håller tillbaka, för att jag är så rädd att bli sårad.
Det är kanske min rädsla som kommer att göra att jag blir sårad till slut.

Jag känner mig som en fjortis.
Som inte har en aning, inte vet vad och hur man ska göra.
Jag vill så mycket att jag skrämmer mig själv.

Söndag

Idag känns livet mycket bättre.
Inte helt bra, men ändå.

Har varit på fotbollscup nu på morgonen.
Det var Bubba som spelade.
Hans lag kom 2a i sin grupp igår och hade sin första match 8.30 i morse.
Det var en jämn match med an massa målchanser åt båda håll.
Bubba som stod i mål gjorde en hel del grymma räddningar.
Tyvärr förlorade de matchen och det blev inget mer spel i denna cupen.
Jag som hade förberett mig på en heldag på välen.
Varm choklad och goa smörgåsar hade jag till och med packat ner i ryggsäcken.

Ibland

Ibland önskar jag att chauffören läste min blogg.
Då skulle han förstå vad han betyder.
Han skulle få reda på allt det där som jag håller för mig själv,
det som ibland läcker ut och ställer till det, hur mycket jag än försöker hålla det kvar där inne.


Jag känner mig helt försvagad denna helgen.
Orkar inte göra någonting, tvingar mig att packa.
Vems är alla prylar man har?
Är denna min eller din? Kan jag ta denna, eller?

Lägger mig på sängen, helt utmattad.
Försöker låtsas att hans armar håller om mig, omfamnar mig och gör mig lugn.
Det går inte.
Somnar i fosterställning med tårarna rinnande.
Stackars barnen som behöver se mig sådan här.
Tur att D beter sig som en normal vuxen, för jag befinner mig i en konstant
och ogenomtränglig dimma just nu.
Varje dag kräver en sådan kraftansträngning så att jag undrar om jag kommer att klara nästa.
Det gör jag, jag måste ju för barnens skull.
För min egen.
Och för din.

Om du ändå visste hur mycket du betyder...
Nu är det 16 dagar kvar.

Igår, idag och imorgon...

Igår hade jag nog en av de värsta dagarna i mitt liv.
Redan när jag vaknade kände jag att detta kommer bli en eländig dag
om inte något väldigt speciellt inträffar.
Planen för dagen var att åka och kolla på soffa och säng efter jobbet och även
om jag vet att jag måste så får det mig att må piss.
Möbler ska man inte titta på själv.
Man ska ha någon med sig.
Någon att provsitta och provligga med.
Det är hemskt att behöva göra det själv.

Just igår tänkte jag mycket.
Jag tänkte på vad jag har och inte har, på framtiden och på det som varit.
Det som gjorde mig totaldeppig igår var framtiden.
Normalt brukar jag tänka positivt om den och tänka att allt ordnar sig till det bästa,
men igår hade de tänkarna gömt sig väl någonstans i huvudknoppen.
Det var bara tråkigheter som kom fram och som gjorde att jag spårade ut totalt.

Det är sådana här dagar som jag ska hålla mig för mig själv.
Inte ringa och gråta i telefonen.
Fast det kändes skönt att göra det.
Det gjorde dagen lite bättre att tala om vad jag står, vad jag vill.
Det enda som är tråkigt är att det ibland känns som jag säger det till döva öron.
Jag avskyr att ljuga, att tala osanning och skulle aldrig göra det om vad jag känner.
Det som för tillfället gör mest ont är att inte bli trodd.
Att du tror att jag ska ändra mig, göra en helomvändning.
Du får ju mitt hjärta att svämma över.

Igår kväll var jag ute på Brännö med dansgänget.
Vi åt och drack gott vin hos JW och sedan gick vi ner till bryggan.
Det var säsongsavslutning för 'dans på brännö brygga' och det var en massa glatt folk där.
Vi dansade hur mycket som helst och hade jättekul.
Speciellt roligt var det att dansa med LS.
Han var i sitt esse och släppte på alla spärrar och jag skrattade så magen värkte.
LS är ju en av de där få som kan få mig på gott humör bara genom att visa sig
 och det lyckades han med igår.
Även om jag hade trott att min kväll skulle bli aningens avslagen,
med tanke på hur dagen hade varit.

Hem kom jag sent och jag somnade bums.


Idag ska jag packa.
Bläää...
Det är likadant som med soffan, packa får mig att må illa även om jag vet att det är nödvändigt.
Jag blir snurrig i huvudet av allt jag måste göra.
Nu vet 'de onormala' också att vi ska separera, det är bra.
Den enda som inte vet än är
Johan.
30707-307
Min kära vän emigranten Johan.
Om inte Brorsan har sagt något förstås.
Jag hoppas att han kommer och hälsar på snart så att vi kan dricka Southern Comfort,
  prata kärlek och livet en hel natt.
 Johan du måste komma hit. Jag behöver prata av mig till någon som inte dömmer.

Imorgon blir det en helt vanlig dag.
Sam har fotbollscup och jag ska vara där och titta och heja på,
precis så som mammor ska.

Bryt

På tal om att få sig ett allvarligt bryt så kan jag meddela att jag fick ett på jobbet
 nu på morgonen.
Hjärtat svämmade över och rädslan för framtiden överföll mig.
Tårarna bara rann, gick inte att hejda.

Jag kan leva med att det kanske aldrig blir vi men vänskapen kan jag inte klara mig utan.
Det är så få personer där jag känner att allt bara klaffar med.
När man kan och vill prata om allt, när man har samma inställning till livets goda
och respekterar varandras olikheter.
När man bara vet att de finns där och ställer upp oavsett dag, tid på dygnet, eller plats
och man vet att man skulle göra likadant själv, utan att tveka.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det värsta av allt är att du inte tror på det jag säger.
Att du inte tror på mina känslor.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu har det gått över, brytet alltså.
Det blir bara så ibland.
Det är när jag inser hur något som för mig känns så rätt, som finns i min närhet
men ändå är så långt borta, är så svårt att nå.
Det är då jag tappar kontrollen.
Och hjärtat värker.

Och jag som normalt har en jäkla kontroll på mina känslor.

Tillbaka

Nu är de hemma igen.
Mannen och barnen har varit på kolmården i några dagar.
Det hade varit bra.
Samwise hade köpt en bongotrumma och W en buddafigur i trä.
Det är alltid lika skönt att få hem barnen.

Det har inte blivit så mycket skrivet här på ett tag och det beror på att jag skriver
i ett worddokument på min jobbdator istället.
Det är saker jag inte kan säga än, än mindre skriva på bloggen,
men ändå måste jag få ur mig orden.
Så jag skriver och lättar mitt hjärta på en skärm och jag hoppas
att jag ska våga visa mina nedskrivna tankar en dag
och att de inte förstör utan bygger upp.

Som ni säkert har förstått i tidigare inlägg får jag mig ibland ett allvarligt bryt då jag känner
att jag bara måste berätta, tala om, upplysa om hur det känns.
Helst med en gång, eller igår.
Men jag har hittills lyckats att vänta, att sansa mig, och det akuta behovet att avslöja
vad som ryms i mitt hjärta lindras så pass att jag klarar att vara tyst.
I alla fall för nu.

Nu är det bara 19 dagar tills jag får nycklarna till lägenheten.
Jag har anmält adressändring och flytt av bredbandsabonnemanget.
Mannen får nytt alias i bloggen och det blir från och med nu D.
Jag har börjat packa ner mina saker i flyttkartonger.

Jag vill pussas.

Tråk

Det är sjukt tråkigt att bli kallad lögnare när man har berättat sanningen.
Jag borde väl ha ljugit för då skulle jag fortfarande varit trovärdig.

Varför

Varför kan jag inte bara ta det lugnt när jag är hemma?
När jag är borta känns det alltid bättre.
Jag tar det hela med ro då.
Känner ingen stress utan känner mig i stort sett nöjd med min stundande livssituation.

Men det räcker att jag har varit hemma ett par timmar så kommer oron krypande.
Den där klumpen i halsen, ringen som kramar runt hjärtat, irritationen, ledsamheten
och känslan av att vara den mest ensamma människan på jorden.

Nu är det en månad tills jag ska flytta, jag längtar dit.
En månad tills jag kan bli som vanligt igen, tills jag får ro i kroppen.
Undrar ibland hur jag ska klara att vänta så länge, för det känns som en hel evighet.

Mannen säger inte så mycket längre, han har gett upp hoppet.
Låter mig gå.
Det är bra.
För allas skull.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag fick för ett litet tag sedan reda på att jag inte är älskad längre.
Jag är nu mer oälskad.

Vad känner jag för det kan man ju undra?
Man skulle nog tro att jag blev i alla fall lite ledsen men jag känner ingenting särskilt.
Det känns precis som vanligt.

Jag har inte känt mig älskad det senaste året, vilket i och för sig är ganska tragiskt,
så därför är det liksom ingen chock när jag nu får höra det i ord.
Jag påstår inte att mannen inte har älskat mig, för det har han säkert,
men han har varit otroligt dålig på att visa det.
Det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag.

Det är något att tänka på, att komma ihåg inför framtiden.
Både för mannen och mig, så att det aldrig blir så igen.
Det är kanske även det som gör att jag inte längre tänker hålla inne med vad jag känner,
att själv vara ännu tydligare med vad mitt hjärta rymmer, oavsett hur utgången blir.
Det är bättre att vara tydlig och tala om, att visa, än att bittert ångra sig
när det redan är för sent.
Det tror i alla fall jag.

Skåne

Jaha, så var man hemma igen.
Tiden går så otroligt fort när man har roligt.
30707-306
Söta lilla J

Min storebror (Sveppe) bor mitt i ödemarken bland skog, åkrar och beteshagar.
Det är helt underbart lugnt och skönt och vore det inte för dialekten som talas därnere
skulle jag flytta dit på stört.
Det har egentligen inte hänt så mycket de senaste dagarna.
Vi har pratat, sippat öl, hoppat studsmatta, badat i det sk. havet på andra sidan,
ätit rådjursgryta, kollat in träd som ska sågas ner till våren,
blivit jagade av typ 14 galna tjurkalvar med mord i blicken, grillat hjort,
kollat på tranor, glador och sädesärlor, gosat med katterna, tittat på stjärnorna, fikat osv.
30707-305
Bubba och W

Det har varit kanon och skulle det inte varit för danslägret skulle jag nog stannat
och slappat resten av veckan också.
Jag har till och med sovit gott.
Och det har jag inte gjort sen tidigt i våras. Innan allt började.

Jag har såklart funderat en del också.
Det är så lätt att komma fram till bra beslut när jag har lite avstånd till verkligheten.

Jag har bestämt att jag ska berätta en del saker för en speciell person när semestern är slut.
Inga måsten, förväntningar eller krav, men jag känner att jag måste berätta,
förklara hur jag känner det.
Det får bära eller brista. Jag tror att det är bättre att ha talat om hur det känns.
Då slipper jag i alla fall ångra att jag aldrig sa något.
Att jag höll det för mig själv.

5 augusti

Idag har vi varit på naturhistoriska.
Det var längesen jag var där så det var kul.
De hade gjort en del förändringar, till det bättre, och så hade de två intressanta utställningar.
En om Linné och en om sex.
Jag gillar ju bägge delarna så jag spanade in båda två.

Mina stående favoriter som jag bara måste titta på när jag är där är:
den malmska valen, Smilet, de siamestska tvillingarna, havsdjuren och
alla de äckliga parasitmaskarna.

Förövrigt känner jag mig helt ok just nu.
Det känns nästan precis som vanligt.
Vi har pratat en massa och diskuterat en massa praktiska detaljer och det känns bra.
Vi är överens om så gott som allt hittills.

Imorgon åker jag, barnen och mamma till Skåne.
Vi ska hälsa på min storebror och hans familj i några dagar.
Det är tur att vädret ska bli bra för barnen har redan planerat att hoppa
studsmatta hela dagarna och kasta sig i vågorna i Hanöbukten.
Det gäller bara att få med sig badkläderna och alla uppblåsbara badprylar.

En annan kul sak som jag ser fram emot är festen JW ska ha i mitten
på augusti i sitt hyrhus på Brännö.
De flesta i dansgänget ska nog dit så det kan inte bli annat än livat och sent.

MT och de onormala planerar den stundande kräftskivan.
Den ska gå av stapeln någon gång i början på september om planen håller.
Sist jag festade med dem var ju på midsommar och om det bara blir hälften
så kul som då, är jag mer än nöjd.

Det är klart att det finns ett par tråkigheter också.
Konstigt vore det väl annars.
Det just nu trista är att jag varken kommer att kunna gå på varken
Dark Tranquillity på Trädgårn eller på Behemoth på Musikens Hus.
Skulle gå med mannen och hans kompisar men han vill inte ha med mig längre
(vilket jag kan förstå) och det är inte särskilt kul att gå själv.
Såg även att Candlemass ska spela snart, vet inte om mannen har tänkt att gå
men jag får väl stå över dem ändå.
Det blir nog inga hårdrockskonserter för mig på ett tag, snyft.

Over and out...

En liten vers och några tankar

Kom och tänka på en liten vers som min lågstadie lärarinna
skrev i min poesibok för länge sedan.

Somliga dagar går allt så lätt
solen den skiner och talen blir rätt
Spelar man kula, vinner man bums
Rasten är rolig och maten är mums

Andra dagar går allt på sne
försöka med något är ingen idé
Man glömmer och tappar, blir sist och sämst
man ramlar på gården och slår sig hemskt

Nu hoppas jag på en somlig dag.

De somliga dagarna har inte duggat tätt i mitt liv detta året
men jag känner att det är påväg att vända.
Nu när jag vet att den enda som kan göra mitt liv bra igen, är jag själv.
Ingen annan kan jag lita på att fixa detta åt mig.

I början på detta året, när tankarna på att lämna tog grepp om mig ordentligt,
var ensamheten det jag var mest rädd för.
Att jag skulle sitta där i min lägenhet övergiven och bara känna att jag
hade begått det största misstaget i mitt liv.
Jag har under månader av funderande och grubblande kommit fram till att
jag inte är det minsta rädd för det längre.
Faktum är att jag har kommit fram till att jag uppskattar ensamhet.
Tid  att reflektera över vad som är viktigt i livet
Vad man vill göra och vem/ vilka man vill göra det med..
Även om det är trevligt att dela sin vardag med någon så känns det inte som en
katastrof längre om det inte blir så.

En sak jag redan nu har bestämt mig för är att återinföra mina fredagsmiddagar.
Eller så kanske det blir lördagsmiddagar, vi får se.
Jag älskar att laga och äta god mat med goda vänner regelbundet.
 Och dricka goda öl och gott vin.

Fisken

Nu är det slut på fiskgissandet men trots en massa fina förslag var det tyvärr ingen
som var riktigt rätt.

Den lilla söta
fisken på bilden är en smörbult.

11

Idag är det Ws 11- årsdag.
Tänk att han har blivit så himla stor.
Tänk va himla gammal hans mamma måste vara då.

Han har såklart fått presenter.
X-box spel, jeans, pengar, modellbåt, tröjor, pussar och kramar.
Frukost på sängen ville han inte ha däremot, så det slapp han.

Vi har varit på födelsedagsbio också.
W valde The Simpsons.
Ett bra val för den var riktigt rolig bitvis och innehöll en del vuxenskämt.
Popcorn, läsk och godis.
Mmmm...

Kanske någon gång...

Någonstans, någon gång,  kanske...

Somewhere over the rainbow
Way up high,
There's a land that I heard of
Once in a lullaby.


Somewhere over the rainbow
Skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
Really do come true.


Someday I'll wish upon a star
And wake up where the clouds are far
Behind me.
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That's where you'll find me.


Somewhere over the rainbow
Bluebirds fly.
Birds fly over the rainbow.
Why then, oh why can't I?


If happy little bluebirds fly
Beyond the rainbow
Why, oh why can't I?


Bråk

Igår blev det bråk hemma
Vi som aldrig brukar bråka
Det sades en del saker med enda avsikten att såra, att tillfoga smärta
Det fungerade

Att be om ursäkt är bra och förklara varför
Men något är för alltid förstört och det gör ont


Man ska kanske tänka sig för innan
När inte ens havet hjälper
Vem man ber om hjälp när ens inre är i uppror
När man bestämt sig för att dränka sina sorger med alkohol
Men räddningen kom
Ställde upp när den behövdes som mest
Det är skönt att veta att den finns
Att jag kan få prata
Att känna stöd
Anima

Förlåt att jag var så off
Huvudet snurrade av tankar, omöjliga att slå åt sidan
Jag vill gottgöra
Ge mig en chans till
Jag vet att du förstår


Idag har varit upp och ner, hit och dit
Ont i magen
Glädje
Illamående
Lugn
Ledsenhet
Skratt
Ensamhet
Ont i själen
Mer illamående

Imorgon ska mycket av det praktiska diskuteras
Vi ska inte bli arga mer
Agera som förståndiga vuxna
Avsluta det snyggt, som någon uttryckte det

Undrar om jag kan sova ikväll
Kunde det inte igår
Det är jobbigt att vara trött
Trött i kroppen
I själen
Ändå vill inte ögonen somna

Nu är barnen hemma igen
Jag måste vara glad
Det är svårt
Jag mår illa