rumbaqueen

Vad man gör och inte gör och hur man säger saker och ting,
samt en massa gammalt skit från förr.
Ett något virrigt inlägg som skiftar mellan ämnena hej vilt.


För det mesta är detta något jag inte tänker på.
Det stör mig inte och det gör mig ingenting att det är så.

Jag bryr mig egentligen inte om att det är så gott som endast jag som
städar, diskar, tvättar, fixar mat och småplockar hemma.
Jag trivs med att ta hand om hemmet och de som bor här.
Det gör mig glad att underlätta deras vardag.
Jag vet att det jag gör är uppskattat och betydelsefullt.
Jag försöker så gott jag kan, att vara mot alla människor på ett sådant sätt
jag själv vill bli bemött och behandlad på.
Jag gör det för min egen skull.

Men ibland händer eller sägs saker som gör att jag börjar tvivla.
Saker som får mig att tänka att det inte spelar någon roll hur jag är eller vad jag gör.
Jag är ju ändå bara en liten lort som man kan trampa på och som oavsett behandling
aldrig någonsin kommer att säga ifrån (tyvärr).
Jag stänger av, låtsas att allt är tipp topp, spelar teater.
Vill inte prata om det, även om jag borde, på grund av rädslan att få höra att det ändå inte
är någon som bryr sig om hur jag känner det.
(Jag har hört det till leda förut)

Situationer som påminner om förut och som tyvärr lockar fram precis samma känslor
och beteende hos mig som då, även om situationen nu är en helt annan
och inte ens går att jämföra på samma dag.

Ibland, företrädesvis när min energi är på upphällningen,
gör det mig väldigt, väldigt ledsen.

Nu har det gjort mig väldigt ledsen.
Det rinner till och med en och annan tyst krokodiltår nerför kinden
när ingen ser på.

Ibland blir det bara för mycket.

Förmycket känslan kommer inte nödvändigtvis av något som har med hemsysslor att göra.
Nu kom den på grund av hur något sades till mig.
Man kan ge en och samma information på en massa olika sätt, bra och dåliga.
Det är något som tåls att tänka på.

Jag är extra känslig för tillfället och tar åt mig på väldigt fel sätt ibland, det vet jag.
Alla känslor och tankar som kom upp vid separationen har satt sina spår i mig.
En del sitter tyvärr lite djupare än andra och det är de som triggar min reaktion.

Det spelar ingen roll att det är gammalt.
Det gör lika jä..a ont inuti i alla fall.
Det får mig att känna mig som en bifigur i livet.
En som är bra att ha när det passar en själv och som bara är ivägen annars.
En som inte är värd att dela både glädje och sorg med.

Faaaan... vad jag hatar att känna mig värdelös.
Jag vet ju att jag inte är det, men ändå är det så det känns.

Jag borde verkligen berätta.
Det beror ju inte på Anima, det är inte hans fel.
Han har ingen del i det gamla som poppar upp såhär.
Jag får så fruktansvärt dåligt samvete för att jag låter det gå ut över honom.

Jag längtar tills det blir natten.
Då kan jag krypa nära och bli omhållen av hans underbara starka armar.
Borra in mitt ansikte i hans bröst och känna doften.
Då försvinner alla problem och dumma tankar.
Då känner jag mig trygg och lugn.

Jag vill ha natt nu.