rumbaqueen

Ibland så räcker det med så lite för att jag ska bli osäker.

Inte på vad jag vill, för det vet jag till 110 procent, men på vad han vill.

I-gårkväll satt vi och pratade om ditten och datten och efter en minimal meningsskiljaktighet
(det var inte ens en oenighet, snarare ett missförstånd)säger han att det nog blir bäst
om han behåller sin lägenhet.
Det är kanske ingen stor sak egentligen och jag är så gott som helt säker på att
det bara var för att retas han sa det, men ändå känns det inget bra.

Tänk om han ändrar sig, tänk om han inte vill flytta ihop med mig.
För mig känns det redan som vi bor ihop, det är bara hans namn som saknas på brevlådan.
Jag kallar lägenheten för vår och bjuder hem folk till oss.
Skulle han behålla lägenheten känns det som om han flyttar ut igen och bara tanken
på att 'flytta isär' igen gör mig moloken.
Han får ju såklart göra precis som han själv känner känns bäst,
det är ingenting jag kan bestämma, även om jag skulle bli väldigt ledsen.

Jag hoppas ju på att vi ska bygga en framtid tillsammans, att det alltid ska vara vi.
Två skruttiga och rynkiga gamlingar som håller varandras händer på hemmet
och skrattar åt det som varit, ni vet.


Jag ska sluta oroa mig.

Det är bara dumt.

..............................................................................................

En annan mycket roligare sak är att det första Bubba frågar, nästan varje dag när han
kommer från skolan, är var Anima är och om han kommer hem snart.

Han säger att han saknar honom och längtar efter honom och tycker han är schyst.

Jag vet att Bubba menar det han säger för det märks när Anima kommer hem.

Bubba blir jätteglad och vill prata, berätta och fråga en massa saker.

Det gör mig glad i hjärtat.