Dessa jävla tårar
Ett handskrivet, flera sidor långt brev.
Det stod en massa fina saker där och han vill att jag ska ge oss en sista chans.
Bara några månader till.
En sista, sista chans innan vi går åt olika håll.
Varför kan jag inte känna, varför väljer jag bort den enda människan som älskar mig så gränslöst mycket.
Han som vill att vi ska försöka att hitta tillbaka även om han vet hela sanningen.
Det gör mig så otroligt ledsen, det gör så ont.
Tårarna bara rinner, det går inte att hejda dem.
Jag avskyr mig själv för det jag känner och inte känner.
Varför kan inte allt bara bli som förut igen, innan jag släppte taget och började falla.
När jag fortfarande höll emot, då jag valde att inte känna efter.
Det kommer aldrig att bli som innan.
Har man börjat känna, går det inte att sluta.
Det är som ett tåg som bara går fortare och fortare och där bromsarna har slutat fungera.
Det gör ont i mitt hjärta, i hela min kropp.
Varför måste kärlek vara så himla komplicerat.
Varför kan det inte vara enkelt.
Varför kan det inte bara bli som jag vill, som jag önskar.
Jag känner mig så ledsen, och ensam.
Allt jag vill ha är en stor, varm kram, en puss på min panna och ett hjärtas slag i mitt öra.
Från någon som tycker om mig, någon som är min vän.
Är det så mycket begärt?
Jag begär ju ingenting, jag förväntar mig ingenting, ställer inga krav, ingenting.
Ändå är det inte rätt...
...säg vad jag ska göra, och jag gör det utan att tveka.
Läste en gång i en bok att "den som tror att kärlek handlar om känslor har inte förstått något".
Om det var så enkelt skulle det ju bara vara att vilja, försöka och anstränga sig. Det svåra, eller ibland omöjliga, verkar vara att vilja utan att känna. För från början var det känslorna som gav viljan att försöka, och att offra allt för en annan människa. Men åt andra hållet är det besvärligare, för medan känslorna omedelbart resulterar i viljan, kommer vilja och ansträngningarna ge resutat mycket långsamt. Det kan tydligen ta månader innan första känslan dyker upp efter att man har bestämt sig för att försöka.
Är absolut ingen expert, men för mig är det så att känslorna kommer mer när jag gör saker för henne än när hon gör saker för mig. Kan det vara därför känslorna försvinner så totalt när man slutar vilja? Då slutar man kanske att göra saker för den andra, och då hjälper det inte hur mycket gulliga saker den gör.
Inga råd, men några tankar och erfarenheter.
Tack för dina visa ord.
Kram och tröst från mig!