rumbaqueen

Varför kan det inte försvinna?
Hur länge ska hjärnan, hjärtat och kroppen reflexreagera?

Tillfällena har i och för sig blivit mer och mer sällsynta och reaktionerna
oerhört mycket lindrigare.
Men ändå.

Har man någon period i livet varit och fastnat i den så kallade 'värdelöshetsklyftan'
och kommit upp är det lätt att börja halka ner där igen.

Jag satt fast djupt nere i den under en lång tid och har kämpat i större delen av
mitt vuxna liv att ta mig upp och bort från den.
Det har gått bra och de senaste 5 till 6 åren ser jag den avlägsna sig mer och mer.

Tyvärr är det fortfarande så att det finns vissa saker, tillfällen, handlingar, ord som gör att
jag snubblar till och ramlar tillbaka ner i den.
Inte lika djupt förstås och inte lika länge.

Men det gör lika ont inuti de första minutrarna innan mitt förstånd tar över och talar mig
till rätta och jag ser själv att jag bara överreagerar, är löjlig och borde skärpa till mig.
Att det inte finns någon som helst logik i min reaktion.

Det är inte lätt för andra att förstå eftersom jag sällan, eller egentligen
aldrig pratar om den tiden i mitt liv när jag satt fast djupt där nere.

Jag begär inte att någon ska förstå heller.
Men jag vill att alla, som någon gång blir drabbad av mig när jag är såhär,
ska veta att det inte beror på dem.
Att det inte är deras fel och att jag är hemskt ledsen för att jag låter det gå ut över dem.

Förlåt.

Vad man gör och inte gör och hur man säger saker och ting,
samt en massa gammalt skit från förr.
Ett något virrigt inlägg som skiftar mellan ämnena hej vilt.


För det mesta är detta något jag inte tänker på.
Det stör mig inte och det gör mig ingenting att det är så.

Jag bryr mig egentligen inte om att det är så gott som endast jag som
städar, diskar, tvättar, fixar mat och småplockar hemma.
Jag trivs med att ta hand om hemmet och de som bor här.
Det gör mig glad att underlätta deras vardag.
Jag vet att det jag gör är uppskattat och betydelsefullt.
Jag försöker så gott jag kan, att vara mot alla människor på ett sådant sätt
jag själv vill bli bemött och behandlad på.
Jag gör det för min egen skull.

Men ibland händer eller sägs saker som gör att jag börjar tvivla.
Saker som får mig att tänka att det inte spelar någon roll hur jag är eller vad jag gör.
Jag är ju ändå bara en liten lort som man kan trampa på och som oavsett behandling
aldrig någonsin kommer att säga ifrån (tyvärr).
Jag stänger av, låtsas att allt är tipp topp, spelar teater.
Vill inte prata om det, även om jag borde, på grund av rädslan att få höra att det ändå inte
är någon som bryr sig om hur jag känner det.
(Jag har hört det till leda förut)

Situationer som påminner om förut och som tyvärr lockar fram precis samma känslor
och beteende hos mig som då, även om situationen nu är en helt annan
och inte ens går att jämföra på samma dag.

Ibland, företrädesvis när min energi är på upphällningen,
gör det mig väldigt, väldigt ledsen.

Nu har det gjort mig väldigt ledsen.
Det rinner till och med en och annan tyst krokodiltår nerför kinden
när ingen ser på.

Ibland blir det bara för mycket.

Förmycket känslan kommer inte nödvändigtvis av något som har med hemsysslor att göra.
Nu kom den på grund av hur något sades till mig.
Man kan ge en och samma information på en massa olika sätt, bra och dåliga.
Det är något som tåls att tänka på.

Jag är extra känslig för tillfället och tar åt mig på väldigt fel sätt ibland, det vet jag.
Alla känslor och tankar som kom upp vid separationen har satt sina spår i mig.
En del sitter tyvärr lite djupare än andra och det är de som triggar min reaktion.

Det spelar ingen roll att det är gammalt.
Det gör lika jä..a ont inuti i alla fall.
Det får mig att känna mig som en bifigur i livet.
En som är bra att ha när det passar en själv och som bara är ivägen annars.
En som inte är värd att dela både glädje och sorg med.

Faaaan... vad jag hatar att känna mig värdelös.
Jag vet ju att jag inte är det, men ändå är det så det känns.

Jag borde verkligen berätta.
Det beror ju inte på Anima, det är inte hans fel.
Han har ingen del i det gamla som poppar upp såhär.
Jag får så fruktansvärt dåligt samvete för att jag låter det gå ut över honom.

Jag längtar tills det blir natten.
Då kan jag krypa nära och bli omhållen av hans underbara starka armar.
Borra in mitt ansikte i hans bröst och känna doften.
Då försvinner alla problem och dumma tankar.
Då känner jag mig trygg och lugn.

Jag vill ha natt nu.

Jag ringde upp Anima idag och berättade om min oro.

Han tog allt helt fel och tycker att jag bara sätter en enorm press på honom.
Jag ångrar att jag sa något.
Jag ville bara dela med mig av mina funderingar.
Det var inte meningen att han skulle känna så.

För även om jag väldigt gärna vill ha barn nu, väntar jag med glädje på att han också vill.
För ska jag vara riktigt ärlig känner jag ingen som helst lust att bli gravid
om inte han också vill till 100%.
Nu oroar jag mig för att jag är det, med tanke på våra oansvariga nattliga aktiviteter.
Hoppas jag får mensen snart så att jag kan knalla till gynekologen och sätta in en ny spiral.
Jag dör om jag är gravid.
Jag mår illa bara jag tänker på det.
Jag vill inte...

Jag ska aldrig mer ta upp ämnet.
Hoppas att ingen någonsin frågar om det igen.

Det är helt sjukt.
Här sitter jag på jobbet och gråter, mår illa och ångrar att jag delade mina tankar
och funderingar med den enda jag för tillfället vill dela dem med.

Jag ska åka förbi apoteket på vägen hem och köpa mig ett gravtest så att jag
slipper den oron i alla fall.

Vi hade ett barnsnack i-gårkväll när vi lagt oss.

Jag har ju ingen spiral för tillfället och vi har inte kunnat hålla på oss riktigt
utan det har blivit oskyddat sex ett par gånger.
Risken att bli gravid finns ju där och med anledning av det frågade Anima mig om jag var det.
Inte vet jag, jag tror inte det.
Jag berättade att jag köpt folsyra-tabletter och att jag hade ätit dem i ett par dagar.
Lite i förebyggande syfte, i fall om att jag nu skulle bli gravid, så att barnet får en bra början
där inne i magen.
Han bara skrattade åt mig, tyckte att jag var knäpp och jag är jag nog.
 Lite i alla fall. 

För vad kan man kalla det när man drömmer och hoppas på något som man måste vara två för.
Jag vill ha barn nu.
Anima vill ha barn, men inte nu, sedan.
Men när är egentligen sen?

Nu blir det inget mera osyddat sex.
Den blåögde bruden har haft en stund av klarsyn.
Ingen bebis...
En tår trillade från ögat och det känns som någon har stuckit en kniv i hjärtat.
Inuti är det kaos, utanpå verkar allt vara som vanligt. (Jag är en superexpert på teater)
Min inställning måste ändras.
Jag får övertyga mig själv om att jag inte vill ha några barn och aldrig mer prata eller tänka på det.
Jag blir bara sorgsen då.

Skit också.
Nu är tåren påväg tillbaks, bara för att jag tänker på det när jag skriver om det här.

Det värsta blir att träffa alla Animas syrror.
De är i och för sig kanontrevliga, men allihop har bebbar
och så kan de inte låta bli att fråga om inte vi också ska skaffa en.
Som pricken över i fick jag reda på att Sveppe och Bagarn ska ha en  till.
Jätteroligt för dem, men jag kan inte låta bli att känna en viss avund.
Jag vill ju att det skulle vara vi.

Arrghh... Nu gjorde jag det igen.
Tänkte att jag ville.
Men nu är det slut med det, det var sista gången.

Nu ska jag hitta på något riktigt ansträngande att göra.
För att få tankarna på annat håll.

Hade supersvårt att komma till ro i-gårkväll.
Tankarna levde sitt eget liv.

Tänkte en hel massa på det som hänt de senaste 18 månaderna,
men även på nuet och framtiden.

Jag är glad för det som har hänt även om det har gjort otroligt ont inuti bitvis.
Jag har lärt mig en hel massa om mig själv och vad jag vill ha ut av mitt liv här på jorden.
Och även om jag har lite svårt att hantera allt det jag känner för Anima ibland
vill jag aldrig sluta känna så eller ha kontroll över känslorna, som förr.

Beträffande framtiden känner jag mig bara lycklig över att kunna fantisera om den
och faktiskt känna att det blir mer än bara fantasier.
Att det med största sannolikhet blir vår verklighet.
Huset med vita knutar dyker nog upp när vi minst anar det,
härliga semestrar på havet, långa promenader med hunden
och en liten bebis att snusa på.

Berättade lite i morse om det här med kontrollen för Anima.
Att det är jobbigt ibland eftersom jag är van att ha kontroll och att det ibland känns
så himlans mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Han förstod inte riktigt vad jag menade men det är kanske inte så konstigt,
jag förstår ju knappt själv.
Han frågade om jag inte känner mig älskad av honom, om jag är rädd för att han ska lämna mig.
Så är det verkligen inte.
Jag känner mig bara mer och mer betydelsefull och älskad för var dag som går
och jag känner mig inte det minsta orolig längre för att han ska säga tack och adjö.
Hos honom känner jag mig trygg och uppskattad för den jag är.

Jag vet att vi har en lycklig framtid tillsammans.

Det är bra att berätta för honom, mitt hjärta blir alltid lättare efteråt.
Borde göra det snabbare och oftare egentligen.
Får försöka komma ihåg det när tankar och känslor virrar iväg nästa gång.

Idag är en sådan där dag jag känner mig helt deppad.
Ingenting hjälper.
Inte att kramas, inte att pussas, inte att promenera för att få ordning på virret uppe i knoppen,
inte att skriva ner det på papper.
Jag undrar varför jag inte bara kan vara nöjd och glad för det jag har just nu.
Varför måste framtiden spela en sådan stor roll för mig?
Dåligt samvete ger det mig också.

Idag är det en sådan där dag när jag skulle vilja berätta och förklara en hel massa för Anima,
men jag låter bli.
Jag besparar han mina vimsiga och något egoistiska tankar.
Tänker att han kanske inte skulle förstå och att det bara skulle kännas värre då.
Men det är klart, jag får ju aldrig reda på om han skulle förstå om jag inte berättar.
Men den dagen är inte idag.
Idag får ni ta del av vimset, ni som ändå inte känner mig på riktigt.

Kontroll

Jag är utan kontroll och jag avskyr det.
Känslorna gör som de vill och jag kan bara stå bredvid och iaktta.
Förr hade jag kontroll.
Men när jag träffade Anima försvann den och jag har inte sett röken av den sen dess.

Att veta precis vad jag vill, att vara bombsäker på det och ändå inte få det.
Att bara gå och hoppas att han jag vill dela allt med, ska säga att han vill samma som jag.

Det suger att vara bombsäker.
Jag vill inte pressa eller tvinga, inte tjata eller be.
Jag vill att han ska vilja själv, inte göra något förhastat.
Jag vill att han ska säga att han vill samma som jag, samtidigt som jag vill det.
- Varför vill han inte lika mycket som jag?
Bläää...

Önskade att jag kunde stänga av ibland.
Känslorna alltså.
Bara strunta i dem och gilla läget.
Det går ibland, men för det mesta är det bara kaos i hjärtat.

Tänkte på en sak när jag var ute och försökte få ordning på tankarna.
Det var det här med att veta precis vad jag vill.
Och det är en helknäpp tanke men ni får veta ändå:
- Om Anima skulle få för sig att fråga mig idag om vi skulle gifta oss, och mena det,
skulle jag utan att tveka svara ja.
Helt sjukt, jag vet. Jag som precis har skiljt mig.
Men eftersom jag nu för tiden vet precis vad jag vill ha i mitt liv skulle mitt ja
komma direkt från hjärtats djup och av helt rätt anledning.
(Inte för att han skulle fråga, men ändå.)
Jag älskar honom och jag vill pussa hans tandlösa mun när han är 93.
Så är det bara.

Det suger att veta vad man vill när man bara kan stå bredvid och titta på.

Jag var tvungen att plocka ur spiralen igår.
Gynekologtanten sa att jag måste ha ett spiraluppehåll på minst en månad.
Det suger också.
Skulle kännas mycket bättre om det var ett gemensamt beslut.
Men det är klart, jag hade inte så mycket val.
Ibland bara måste man göra sådana saker även om det inte var riktigt enligt planen.

Jag vill ju i och för sig jättegärna bli gravid och skulle bli strålande glad om det blev
en liten bäbis i min mage, men som med så mycket annat när man är två
är jag inte självbestämmande.
Och även om han säger att han vill ha barn, känner jag att han tvekar.
Jag kan i och för sig förstå det eftersom det förändrar hans liv
så otroligt mycket mer än det förändrar mitt.

Det är skit att inte ha kontroll.
Att inte kunna bestämma själv när man vet precis vad man vill.
Mina känslor och tankar bara irrar och virrar.
Gör som de själva vill.
Det suger.

Vi var ju på banken igår.
Hos två banker om jag ska vara ärlig.
Vi får låna pengar, ganska mycket också, så nu ska vi lägga ett bud.

Jag håller mina tummar att det blir vårt.
Vi har ju redan flyttat dit i mina tankar.

Jag har redan börjat fundera på vart saker och ting ska stå,
vad jag ska fixa i trädgården på sensommaren,
alla härliga promenader med 'Cigaro' och lite annat smått och gott.

Anima var och röjde i-gårkväll igen.
Det måste ju göras men fy farao för att gå och lägga sig och sova ensam.

I mitt förra liv hade jag inga större problem med att sova själv,
tyckte till och med att det var skönt för det mesta.
Men nu, med Anima, är det helt annorlunda.
Jag längtar efter hans närhet så att jag nästan blir tokig.
Känner mig som världens ensamaste och mest övergivna kvinna när han inte ligger bredvid.
Jag vet att det inte är riktigt normalt och kanske inte ens särskilt hälsosamt att behöva någon
annans närvaro så mycket, men jag kan inte hjälpa det.
Det är bara så det är.

Det värsta är att jag tror att han ska röja idag också.
Blä, säger jag bara.

Idag har vi varit och tittat på hus.
Ett drömställe.

Lagom stort, lagom långt från stan, rött med vita knutar,
en stor altan, en trädgård med enorm potential, några få grannar,
skog bakom, åker bredvid, grusväg.

I veckan ska vi till banken.
Anima ska röja i sin lägenhet.
Hoppas, hoppas att det blir vårt.

Han vill förresten ha vårbarn, så vi tränar ett tag till.


Jag fick blommor.
Vackra underbara tulpaner.
Jag älskar honom så sjukt mycket.
Det blir fortfarande bara mer och mer.

Vi låg i sängen och tittade på 'Dansar med vargar' i-gårkväll.

Det är skönt att bara ligga och bli omhållen, känna andetagen i nacken
och hans hud mot min.
Att sedan somna nära, nära, är underbart.

Kan man vara så lycklig att man börjar gråta?

Jag är så lycklig just nu att jag hela tiden ler inombords och väldigt ofta syns det utanpå också.
Folk på spårvagnen måste tro att jag går på något för de tittar konstigt på mig när jag sitter där
och skumpar fram med en drömmande blick och ett leende på läpparna.

Ibland känner jag mig så lyckligt lottad att det trillar en liten tår från ögat mitt.
En konstig känsla det där, att vara så glad att man gråter.

Nu har jag blivit en glad skit igen och jag är lycklig varje dag,
precis så som det ska vara.

...om jag har skrivit detta tidigare.
I sådana fall vill jag bara berätta det en gång till och om inte, ligger det till som följer.

Det här med att ligga nära.
Att på kvällen när man ska somna, på natten när man sover eller råkar vakna till en kort stund
och på morgonkvisten, mellan snoozningarna.
 Att själv krypa in i famnen eller bli ditdragen.
Att kramas, mysa, pussas, smekas, lukta på och allt det där som gör livet värt att leva.

Jag förstår verkligen inte hur jag har klarat mig utan under så lång tid.
Tur att jag träffade Anima så att jag får känna/ uppeva det som tidigare bara varit en fantasi.

Vi ska ju åka till Bergen till helgen, jag och brorsan.

Det ska som jag skrivit tidigare bli riktigt roligt men...
Det där men... som ibland har en tendens att poppa upp i slutet på en mening.
Jag kommer att få Anima-abstinens.
Jag har faktiskt ingen som helst lust att spendera tre nätter utan honom vid min sida.
Jag får smyga med hans kudde så att jag har något att krama och lukta på när jag ska sova ;)
Jag vet att det är helt knäppt att inte vilja vara ifrån, inte ens en natt,
men så är det nu för tiden.
Kan bero på att jag tycker så väldans mycket om honom.

I-gårkväll satt han och plinkade lite på gitarren och sjung lite för mig.
Jag ryser när han gör det och det sprider sig lycka i hela kroppen.
Kommer på mig själv att ligga och småle fånigt ibland då.

Idag fick jag min första allergivaccinationsspruta.

Hund och katt är det meningen att jag ska bli mindre känslig mot.
Jag håller tummarna på att det fungerar och även om inte allergin försvinner helt
så kanske det blir så pass bra att det går att ha hund i vårt framtida hus hyfsat nära havet.
Huset ska ligga en lagom bit från stan, ha en stor härlig trädgård (gärna bergig)
och vara sådär lagom stort.

Funderade lite på bussen hem idag om det där med vart hemma är någonstans.

Jag har väl insett och accepterat att Anima kommer att ha två hemma ett tag.
Även om jag skulle vilja att det bara var här i H som hemma var.
Eller kanske i en helt ny lägenhet som vi skaffar tillsammans.
Men han känner väl själv när han är redo att sälja sin lägenhet och flytta ihop på riktigt.
Förhoppningsvis blir det snart, men det får ta den tiden det tar.
Det är som de vise säger: Bara att gilla läget.

Jag får ju tänka på att flytta ihop är en enormt mycket större omställning för honom än för mig.
Jag är van att ha en massa människor runt omkring 24 timmar om dygnet.
Han får ju inte bara mig utan även två barn varannan vecka och det är klart
att det blir lite annat än hur det brukar vara för honom.
Men jag tycker att det fungerar bättre och bättre (i vår nya familjekonstellation)
och vi försöker prata igenom eventuella problem och irritationsmoment som uppstår
ganska omgående, så att de kan tas ur världen snarast möjligt.

Hur som helst har jag all tid i världen att vänta på honom...
...något som jag förövrigt gör med glädje.
(även om jag innerst inne såklart önskar att väntan blir kort)

Jag vet ju att han älskar mig och att jag älskar honom.

Tjoo och tjim...

I'd like to watch you sleep at night
to hear you breathe by my side
And though sleep leaves me behind
there's nowhere I'd rather be

Ibland vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om även om jag är trött.
Då är det tur att jag har min favorit bredvid mig.
Det är skönt och rogivande att ligga där i mörkret och titta lite på konturerna av hans ansikte.
Att lyssna på andetagen och småsnarkandet.
Då gör det inget att jag ligger vaken en stund.