rumbaqueen

Nattliga tankar, fredagen den 20 Juli, 01:23.


Det är konstigt vad lite tid i ensamhet kan göra.
Inte helt solo förstås (barnen var ju med andra halvan) men nästan.

Första veckan började precis så som jag önskar att alla mina dagar ska börja men redan på tisdag var allt som vanligt igen.
Den veckan jobbade jag ju fortfarande så dagtid var det inte tid för tankar.
Det var väl i slutet på veckan när jag insåg att det inte skulle bli någon fortsättning på veckan som började så bra.

Helgen kom, barnen hämtades hem. Skönt att se dem igen och att få ha dem nära.
Ett kort telefonsamtal, som jag till viss del ångrar. Ibland ska man inte tränga sig på,
har jag förstått, även om jag har väldigt svårt att låta bli.
Jag vill ju så gärna bli en del.

På söndagen åkte vi (jag och barnen) till Gullholmen och en veckas välförtjänt lugn.
De första dygnen hade jag ingen ro i kroppen, tankarna virrade omkring och blicken vandrade ut över havet på tok för ofta.
Dagtid funkade väl hyfsat ok, då var det ju bad, minigolf, fika, glassätning osv. som stod på agendan.
Det var kvällarna som jag led av.
När barnen lagt sig och TVn stod på som ett dåligt sällskap och boken jag läste inte längre kunde fånga min uppmärksamhet.

Jag vet inte om jag någonsin har lidit så av att inte veta.
Av osäkerhet, av tystnad, av saknad.
Att tid kan gå så långsamt.
Sekunder känns som minuter, minuter känns som timmar, timmar som...
...och då är det bara knappt två veckor sedan vi sågs.

Det är den förbannade osäkerheten.
Att inte veta.
Att tro att man vet för att sedan få benen undanslagna, vingla till och ramla pladask ner i ovetskapen igen.
Jag har sagt att jag inte vill veta, att jag inte vill bli lovad något, men jag börjar tvivla på mina ord.
Jag behöver inte veta allt, men något. Bara pyttelite skulle vara skönt.

När jag på torsdagsförmiddagen hade skickat ytterligare ett sms, som förblev obesvarat, bestämde jag mig. Jag varken kan eller vill lida av situationen längre.
Nu skiter jag i det.

Jag bestämde mig för att hädanefter ska jag ta var dag som den kommer och för vad den är.
Jag hade väl i min enfald hoppats på att det jag känner och vill var hyfsat ömsesidigt.
Men jag antar att det inte är så och antagligen aldrig kommer att bli så heller.
Inte för att jag kan radera vad jag känner men jag kan välja att strunta i det.
I alla fall tills jag får något slags gensvar.

Boken jag läste, för jag har läst ut den redan (4 kvällar tog det) hette 'Mellan sommarens längtan och vintern köld' var riktigt bra.
Där stod några rader jag kännde förklarade lite hur jag har känt mig de senaste månaderna och fram till nu.
Ända sedan i höstas har jag kämpat och in i det sista vägrat.
Men en vacker dag i våras släppte jag taget och började falla.
Jag började falla fritt som i en dröm.
Jag faller fortfarande, men just nu har min fallskärm börjat veckla ut sig och hastigheten har minskat.
Jag handlar inte bara på känsla längre utan tänker till både en och två gånger nu.
På både gott och ont.

Det är konstigt.
Jag både vill och känner att jag kan berätta allt (och jag menar allt), men ändå gör jag det inte.
Han tror nog att han vet vad jag känner och vill men det är bara en pytteliten del som jag har uttryckt i ord.
Det är konstigt när man känner att man vill göra allt för en annan person. Hoppas bara att han visar vad han vill innan jag ger upp hoppet.
Jag orkar nämligen inte bli utesluten en gång till.
Jag vill veta, inte nödvändigtvis höra, men känna och märka genom handlingar och blickar.
Jag förstår att det är svårt när man inte är van att dela sin vardag, när man bara har haft sig själv att ta hänsyn till.
 Jag begär inga underverk och jag har tålamod som få.
Eller är det tålamod?
Jag kanske bara är så van att inte bli sedd, inte få gensvar, att jag bara finner mig i det.
Så är det nog.
Fan va sorgligt.

Hur som helst.
Nu har jag bestämt mig för att ta var dag som den kommer och njuta av stunden.
Se allt det vackra och vara lycklig.
Jag gjorde en kraftansträngning på torsdagseftermiddagen när vi spelade UNO jag , barnen, mannen och mamsen (Mamsen och mannen hälsade på över dagen) och det gick riktigt bra.
Oron var som bortblåst och jag njöt av nuet och kände nig genuint glad i hela kroppen.
 Kvällen fortsatte bra och medans barnen badade satt jag i vinden och njöt av att bara vara,
här och nu.

Nu på natten, när jag sitter här och plitar ner de senaste dagarnas tankar på papper känns det också bra och kvällen har inte alls känts så ensamma och eländiga som de tidigare har gjort.
Jag ser till och med fram emot morgondagen.
Det är väl när man inser att telefonen inte kommer att plinga för sms (inte från den man vill ha ifrån i alla fall) eller att det inte blir någor oväntat besök som man kan börja njuta av det som faktiskt är här och nu.
Den så kallade verkligheten.

Jag har för länge hoppats och levt på en dröm.
Jag har slutat drömma nu.
Min fallskärm håller på att vecklas ut, varken jag vill det eller ej.

Testade förresten ett sådant där insomningspiller jag fick av farbror doktorn.
Nog somnade jag allt och sov hela natten som en baby.
Men jag drömde inte ett skvatt och kände mig allmänt snurrig dagen efter.
Jag skippar pillren framöver.
Kan sova ändå, nu när jag har bestämt mig för att acceptera verkligheten och sluta dagdrömma.

En sak till innan jag släcker lampan.
Angående dendär romanen jag håller på att skriva på jobbet.
Till hösten/ vintern ska han få läsa den oavsett vad som händer.
Det står en del fina saker där nämligen och det är sådant jag vill dela med mig av till den det berör oavsett hur framtiden ser ut.

Sussa gott. Det ska nämligen jag göra.

Jag börjar känna mig lycklig igen, och glad.
Nu är jag en glad skit igen, inte bara en skit.

Jag fick förresten svar på sms:et tidigt på morgonen, det värmde och gjorde mig ännu mer bestämd att leva här och nu.
Han tänker på mig också.