rumbaqueen

Min älsta son W var helt förtvivlad härom kvällen när han skulle gå och lägga sig.
Han hade under dagen, och säkert innan också, läst tidningen Metro i skolan. I den stod det tydligen om någon som hade tatt död på sina barn, frun och sedan sig själv med en kniv.
W hade blivit så påverkad av detta så att han var livrädd för att somna, han kunde inte sluta tänka på det han hade läst.
Vi fick lova att låta det vara tänt i hallen, han fick sitta uppe hos oss länge och sedan så låg mannen hos han tills han hade somnat. Vi lovade även att om han vaknade på natten så kunde han komma in och lägga sig i våran säng.
I flera dagar nu har W haft ont i magen till och från varit nedstämd och haft lätt att börja gråta.
Det måste vara fruktansvärt att upptäcka att världen är en sån eländig plats och att människor gör så hemska saker. Jag undrar vad för tankar som rör sig i hans huvud, han har svårt att förklara vad han tänker på nämligen. Han försöker men det är nog svårt att sätta ord på alla känslor och tankar när man är nio år.

Äntligen lite snö, hurra.
Hoppas det blir en massa minusgrader nu så att det ligger kvar, länge.
Nu ska vi leta fram pulkorna i källaren och ut och premiäråka lite.

Snö är underbart, jag skulle nog bo lite längre norrut på vintern.

Låg i sängen i morse och mornade mig då W kommer in i rummet och säger:
-Mamma det snöar ute.
Jag blev stel av skräck, hoppade upp ur sängen och till min stora glädje konstaterade jag att det var snöblandat regn med en övervägande del av regn.
Missförstå mig inte nu för jag älskar snö, men eftersom jag arbetar som miljövärd så har jag även hand om snöröjningen i det område jag sköter. Det är väl i och för sig ganska skönt att skotta och ploga men idag hade jag bara ingen lust, jag hade bestämt redan igår att jag behövde ha en lugn och skön dag hemma för en gångs skull.

Nu har det slutat snöa och regna och är bara grått ute, ett deprimerande väder tycker de flesta. Jag brukar tänka på att solen faktiskt skiner ovan molnen, och då blir i alla fall jag lite gladare.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe, en clementin och några pepparkakor och tänka på att det snart är den underbara julen här. Jag längtar.

Jag har börjat att fundera på hur olika människor är när det kommer till att vara nära andra,
fysiskt menar jag. I många danser krävs det ju en viss kroppskontakt och jag har märkt att en del håller väldigt hårt på att inte komma för nära.

I vals t. ex. har man kontakt från bröstet ner till knäna (ungefär) och det är ett måste för att dansen ska flyta bra och för att killen ska kunna föra på ett vettigt sätt.
På drop-in kursen jag går på är det en del av killarna som inte vill eller vågar stå så nära. Det är jättesvårt att dansa med dom eftersom man inte känner i deras kropp hur dom vill att man ska gå.

Likadant är det i salsan jag går på. Det är ju en passionerad dans där turerna innefattar många komplicerat inslingrade armfattningar och mycket beröring på danspartnens
överkropp (om han för in en i sådana turer). Detta är mycket trevligt tycker jag och jag ska väl nämna att jag ser detta som en del i dansen och inte som något sexuellt spel.
Jag har dock lagt märke till att väldigt många har svårt för att röra vid andra människor
(ibland även deras egna partner) på detta sätt.
Alla är ju i och för sig olika men för mig del så tycker jag bara att det är mysigt.

Kroppskontakt och beröring är en livsnödvändighet för mig och man får passa på när tillfälle ges.
Det är klart att jag inte är så på när jag märker att den jag dansar med vill hålla en viss distans,
men när jag dansar med något jag vet tänker som jag då är det bara att köra på och leka i dansen.

Det är den här vardagliga beröringen som inte är sexuellt laddad som jag är övertygad om att många människor skulle må mycket bättre av att få oftare och även att ge oftare.
Jag älskar att kramas, att hålla om, att lägga min hand på någons arm, att hålla i handen och att titta människor i ögonen.

Sist men inte minst måste jag tillägga att den intima, erotiska beröring jag behöver
får jag av min man och den lider jag ingen brist på.

Tusentals kramar till alla och sov gott.

Nu har jag och PK tävlat.
Det gick bra tycker jag, vi kom på femte plats i Standard (Vals) 
Junior + Vuxna E-klass och på sjätte plats i Latin (Cha-Cha) Junior + Vuxna E-klass.
Nervös blev jag först när det var vår tur att gå in på golvet och då känndes det som om benen var av gelé och hela världen snurrade.  Men med ett par djupa andetag och ett leende på läpparna
 genomförde vi våra danser klart godtjänt och vi kände oss nöjda och glada efteråt.

Vi har fått smak för det här med tävlingar och det blir säkert fler.

Varför ska det vara så förbenat svårt att ha det benet jag står på maximalt sträckt
och det andra benet maximalt böjt.
Det går väl bra när jag gör det sakta men när det går i normal cha-cha takt är det ju hur svårt som helst. Men trots detta gjorde vi stora framsteg igår på privatträningen.

Idag var det vals som gällde och det gick lysande. Vi har bara lite småsaker att tänka och träna på.

Jag har fått låna några skivor med filmsekvenser från en danstävling och dessa ska jag titta på imorgon.
Det kan ju vara bra eftersom jag aldrig har varit på en tävling själv.