rumbaqueen

Idag kom W och Bubba förbi en sväng på kvällen.

W kände sig lite orolig för att han kanske hade kommit i kontakt med jordnötter i affären.
Det var ingen fara men och han kände sig lugnare när han hade kommit hit.
Det är alltid roligt när de kommer förbi och hälsar på när det inte är vår barnvecka.

I morgon bär det iväg.
Jag både vill och vill inte.
Det känns nog bättre så fort vi har kommit ut ur Göteborg (hoppas jag).
Det är ju bara tre nätter.
Jag ska inte tänka på det mer nu, jag blir bara deppig då och det är ju helt klart bättre att vara glad.
En glad skit, ni vet...

Nu sitter han och spelar lite på gitarren.
Det känns lixom hemtrevligt att ha plinkandet i bakgrunden.

Just nu känner jag mig som världens lyckligaste.
Jag tror att den känslan kommer att stanna länge, länge.
Förhoppningsvis ända tills näsan ramlar av.
Om man nu kan vara lycklig när man är död.

Puss och hej...

Efter en underbar dag på jobbet med granar och smörgåstårta
är jag ännu mer säker på vem jag vill bli skruttig tillsammans med.



Lyckliga jag som vet.

Vi ska ju åka till Bergen till helgen, jag och brorsan.

Det ska som jag skrivit tidigare bli riktigt roligt men...
Det där men... som ibland har en tendens att poppa upp i slutet på en mening.
Jag kommer att få Anima-abstinens.
Jag har faktiskt ingen som helst lust att spendera tre nätter utan honom vid min sida.
Jag får smyga med hans kudde så att jag har något att krama och lukta på när jag ska sova ;)
Jag vet att det är helt knäppt att inte vilja vara ifrån, inte ens en natt,
men så är det nu för tiden.
Kan bero på att jag tycker så väldans mycket om honom.

I-gårkväll satt han och plinkade lite på gitarren och sjung lite för mig.
Jag ryser när han gör det och det sprider sig lycka i hela kroppen.
Kommer på mig själv att ligga och småle fånigt ibland då.

Idag fick jag min första allergivaccinationsspruta.

Hund och katt är det meningen att jag ska bli mindre känslig mot.
Jag håller tummarna på att det fungerar och även om inte allergin försvinner helt
så kanske det blir så pass bra att det går att ha hund i vårt framtida hus hyfsat nära havet.
Huset ska ligga en lagom bit från stan, ha en stor härlig trädgård (gärna bergig)
och vara sådär lagom stort.

Funderade lite på bussen hem idag om det där med vart hemma är någonstans.

Jag har väl insett och accepterat att Anima kommer att ha två hemma ett tag.
Även om jag skulle vilja att det bara var här i H som hemma var.
Eller kanske i en helt ny lägenhet som vi skaffar tillsammans.
Men han känner väl själv när han är redo att sälja sin lägenhet och flytta ihop på riktigt.
Förhoppningsvis blir det snart, men det får ta den tiden det tar.
Det är som de vise säger: Bara att gilla läget.

Jag får ju tänka på att flytta ihop är en enormt mycket större omställning för honom än för mig.
Jag är van att ha en massa människor runt omkring 24 timmar om dygnet.
Han får ju inte bara mig utan även två barn varannan vecka och det är klart
att det blir lite annat än hur det brukar vara för honom.
Men jag tycker att det fungerar bättre och bättre (i vår nya familjekonstellation)
och vi försöker prata igenom eventuella problem och irritationsmoment som uppstår
ganska omgående, så att de kan tas ur världen snarast möjligt.

Hur som helst har jag all tid i världen att vänta på honom...
...något som jag förövrigt gör med glädje.
(även om jag innerst inne såklart önskar att väntan blir kort)

Jag vet ju att han älskar mig och att jag älskar honom.

Tjoo och tjim...

Nu är det julgransdax på jobbet.

Det ska fördelas lampor jämnt, stripas, huggas, bäras, tejpas, riktas och kopplas.
Det är ganska lustigt det där med arbetsuppgifter.
Julgranarna är ju ett återkommande event och alla har sin mer eller mindre
bestämda roll i denna.
Anima sköter kranandet (inte så konstigt kanske eftersom det är han som kör lastbilen)
och fördelar lampor, LL skruvar i lampor och min lott i livet är att stripa
och ha hand om yxandet..
Vi får se om det blir någon ändring i år.
Hur som helst är det en rätt så rolig sysselsättning det där med granarna.

I'd like to watch you sleep at night
to hear you breathe by my side
And though sleep leaves me behind
there's nowhere I'd rather be

Ibland vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om även om jag är trött.
Då är det tur att jag har min favorit bredvid mig.
Det är skönt och rogivande att ligga där i mörkret och titta lite på konturerna av hans ansikte.
Att lyssna på andetagen och småsnarkandet.
Då gör det inget att jag ligger vaken en stund.

Ikväll ska vi ha middagsgäster.
Animas syrra, hennes kille och deras barn kommer och hälsar på.
Det ska bli kul.
Hoppas de gillar indiskt.

I-gårkväll när jag kom hem var jag helt knäckt.
Helt slut.

Jag hade jobbat över till 19.30 och sedan var det styrelsemöte på dansklubben så jag var
inte hemma förens vid 21-tiden.
Slarvat med maten hade jag gjort också.
Bara frukost, kaffe och lite frukt under hela dagen.

Gjorde en snabb omelett, plickade lite på datorn och kollade en snabbis på dumburken
innan jag insåg att det inte var någon idé att försöka vara vaken längre.
Jag försökte hålla ögonen öppna så att jag skulle hinna kramas lite med Anima
innan jag somnade men ibland så går det bara inte.
Jag hann inte mer än lägga mig ner innan jag sussade gott.
Märkte inte ens när han kröp ner i sängen så trött var jag.

Nu har vi i alla fall barnen denna veckan.
Det är skönt att ha med dem i vardagen.

Jag har tur som har hittat en sådan kanonkille som Anima.
Han håller koll på, fixar mat till och ser till att barnen kommer i säng dagar som igår.
Det betyder oerhört mycket för mig att han finns där, ställer upp när jag frågar
 och underlättar för mig när det kör ihop sig med övertid, möten och barn.

En riktig kanonkille är det.
Vilken tur jag hade att han blev kär i just mig.

Jag saknar mina barn idag.

Känner mig lite ledsen för att de inte är här.
Jag vill kramas med dem också.
Men de kommer efter skolan imorgon så det är väl bara att stå ut i 24 timmar till.

Jag var ute och gick en sväng idag.
Det var jätteskönt och jag fick löst en del små och stora världsproblem på vägen.
Kom att tänka på att jag inte har varit vid havet på länge.
Jag saknar det.
Det är något med doften, vågornas kluckande, måsarnas skrän och allt annat som hör
havet till som ger mig ro inombords.

En annan sak som jag gillar med Anima är att han alltid tackar för maten,
talar om hur gott det var och sist men inte minst dukar av och diskar sin tallrik efter sig.
Det är klart att jag gärna lagar mat till någon som uttrycker sin uppskattning
för ens kok-kunskaper.

Så gillar jag såklart att kramas med honom också.
Hans kramar är riktiga björnkramar och de gör mig alldeles varm inombords.
De är liksom mjuka och hårda på samma gång.

Att pussas med honom gillar jag också.
Det är mysigt med hej- och hejdåpussar, godmorgon- och godnattpussar, 
att få och ge små pussar i nacken helt apropå och självklart att myspussas och skojpussas. 
Jag kommer aldrig någonsin tröttna på dem.

För att inte tala om att kyssas.
Det enda jag kan säga om det är att han är en grym kyssare.
Mmmm...

Och så gillar jag när han tar tag i mig och lyfter upp mig ända till taket.
Jag fattar inte att han orkar.
Det är grymt att bli upplyft bara sådär, det pirrar jätteskönt i magen.
 
Det finns en massa mer saker såklart men nu får det vara nog för denna gången.

Idag har jag jobbat.

Jag var med 85 tanter, farbröder, medelålders och unga i metropolen Ullared.
Gekås here we come.
Det var hur mycket folk som helst där och vi fick stå i kö i en timma innan vi kom in.
Jag som bara skulle handla lite kallingar till W och Bubba fick mig en smärre chock
när jag skulle betala.
1200 gick det på.
Inte så mycket kan tyckas men eftersom jag inte hade tänkt att handla något överhuvudtaget,
var slutnotan skyhög.
Dagen avlöpte bra och vi kom hem precis som planerat.

Ikväll blir det en lugn kväll.
Hade planer på att gå till 'Caliente club' och dansa lite salsa men PK hade blivit krasslig
och det är inget kul att gå själv.
Speciellt inte nu när jag inte har visat min nuna på ett salsagolv sedan i våras.

Satt och funderade lite på julklappar och jag har ett problem.
Vad köper man till sin pojkvän egentligen?
Har luskat lite och det har kommit fram att han inte gillar mjuka paket.
Alltså ingen snygg tröja eller skjorta.
Han gillar hårda paket, helst prylar med en massa knappar.
Böcker är hårda, men saknar knappar.
Men jag har aldrig sett honom läsa och har faktiskt ingen aning om vad han gillar
 för typ av literatur eller om han skulle uppskatta att få något läsbart.
Har i och för sig för mig att han sa någon gång i våras att han gillade historia.
Typ världskrigen och så, men jag kanske bara har drömt det.
Ja ja, jag får fundera på det ett slag till.
Det är ju trots allt en bra bit kvar till julafton.

Har ju glömt att berätta att Anima ska behålla båten.

Till våren blir det att ta förarbevis för min del och till sommaren blir det semester
på böljorna de blå.

Jag längtar redan.

En sak som jag gillar med att vara med Anima är när han får sig ett infall
att spela musik för mig.

Låtar som enligt honom har världens bästa solo eller ett skönt gung eller vad det nu är
som just gör den låten dögrym.

Det får mig att lyssna på annat i musiken än texterna.
Att upptäcka hur gitarrerna låter, om de spelar i stämmor, hur basgången går,
trummornas rythm, eller något annat speciellt som han upplyser mig om.
Och så gillar jag när han sjunger med.
Han har en grymt bra sångröst nämligen.

Ja, det gillar jag.

Lite mulet, +0,6 grader, nårgra förskrämda snöflingor och vindstilla.



Det är Göteborg idag vid niotiden.

Ni måste bli lite mer 'gala' på dansgolvet, sa vår standardtränare igår.

Vi har tydligen alla förutsättningar att synas och äga dansgolvet på tävling,
vi måste bara våga mer.
Ta större plats och inte vara så fega, så ursäktande för att vi är där.

För min del gäller det som en början att stå upp ordentligt, plocka upp ändan
och stretcha ut rörelserna mer.
Mer smink, smycken, leende, en snygg håruppsättning och en vinge krävs också.
Det finns alltså att jobba på.

Igår gick vi igenom endel teknik i vår nya foxtrotkoreografi.
Det är så skönt när man gör det för helt plötsligt kan det mest krångliga
och knepiga steg bli jättelätt.
Jag gillar verkligen att ha privatlektioner, även om det kostar en del.

Ikväll är det vanlig standardträning som gäller och då blir det till att träna på
gårdagens alla aha-upplevelser.

Vilken underbar dag det är idag.

Solen skiner (och värmer faktiskt fortfarande), -2 grader och vindstilla.
Det kan inte bli mycket bättre i november.

I lördags var jag i Helsingborg och tävlade.
Det gick väl sådär, vi kom 4a.
Jag är inte riktigt nöjd med min prestation, lite väl många småfel blev det.
Men, men, bättre lycka den 24 november.
Då är det Hallsberg som gäller.

Bubba hängde med Anima när jag var borta.
De täckte båten, fikade med hans föräldrar och träffade lilla vovven.
Sen var de en sväng hos Smilet och Volvox, fikade och klappade hundar och katter.
Enligt Bubba hade det varit en bra och rätt så rolig dag
(bara lite tråkig eftersom det tog tid med båten).
Anima var däremot helt slutkörd.
Barn kan tjata hål i huvudet på en med sina frågor och är man inte van 
kan det bli lite väl påfrestande efter ett tag.
Jag är hur som helst glad och evigt tacksam att han hade lust att hjälpa mig att titta till dem.
 Och jag tror att det är bra att han och barnen får vara själva, utan mig, för att lära känna varandra.

I söndags var det ju som bekant Fars dag och pappa kom över till oss på en liten fika.
Bulle och prinsesstårta, mumsfilibabba
Nu har Anima träffat min pappa också.
Nu är det bara Sveppe och mormor kvar att tjingsa på.

Denna veckan är vi barnfria.
Jag saknar dem redan även om jag villigt kan erkänna att det ska bli skönt att slippa
stressa hem efter jobbet för att fixa mat och annat.

Burkar från En svunnen tid

142 och 143

En sak som jag aldrig mer gör om är att hålla mig undan.

Prata är bra, även om det som sägs inte alltid är det man ville höra.
Även om det som sägs gör fruktansvärt ont.
Men det gör att man förstår varandra, varför man reagerar på ett visst sätt
och vilka förväntningar man har.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag har då lärt mig att inte vara så nonchalant,
att inte hålla mig undan, att det är bäst att ta itu med problemen på stört.

Jag hoppas aldrig att det blir såhär igen för vi båda mådde riktigt pissigt och det är inget jag vill
 utsätta mig själv eller Anima för igen..

Nu är allt som vanligt igen.
Kanske till och med bättre.
För när man är så nära att förlora det som man vill ha mest i livet, då förändras man.
Det är lite av en näradödenupplevelse.
Man ser på saker och ting lite annorlunda efteråt.
Man lär sig att ta vara och vårda det man har.

Hur ska man kunna fjäska, förklara och ställa allt till rätta
om man inte träffas eller blir pratad med?

Fick sova själv en natt till.
Det gör ont i min mage.
Jag känner mig bara så väldigt ledsen.

Inte för att han inte vill sova här, utan för att vi inte pratar.
Hur ska man kunna lösa något om man inte pratar med varandra?

Jag känner mig ledsen för att jag inte tänkte mig för, igen,
och bara gjorde som jag är van att göra.
Jag hade faktiskt ingen tanke på att det skulle spela roll.
Det har inte gjort det de senaste tio åren så det är liksom det jag är van vid.
Det ursäktar inte min tanklöshet, jag vet, men ändå.

Det tar lite tid att vänja om sig, att bryta gamla vanor och olater,
men jag försöker verkligen att ändra på de där tetiga grejer jag har lagt mig till med
under årens gång.

Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet....

Jag ska lämna dig ifred

Men det är så kallt här utan dig

Undrar var du är i natt

Om du tänker stanna där

Ingen sol här utan dig

Inget hem här utan dig

Jag ser hur mörkret sänker sig



Undrar hur många dagar/ nätter det blir.
Undrar när det ledsna går över.

Det värsta är att jag har bara mig själv att skylla på, ingen annan.
Det är mitt fel.
Bara mitt.

Jag är trött idag.

Hade lust att skolka från jobbet, men det hjälper ju inte så här sitter jag nu.
Ska göra något praktiskt och fysiskt krävande idag så att jag inte tänker så mycket.
Plog och spridare ska på.
De sista lökarna ska ner.
Sen får jag se vad jag hittar på efter det.

141

Ska det vara såhär?

Jag har fantastiska barn, en mysig lägenhet, en underbar pojkvän som jag vill dela allt med.
Ändå räcker det med att jag måste sova själv en endaste natt för att jag ska bli helt vilsen.

I våras och i sommras när jag höll på att separera/ bryta från allt det gamla
var jag helt inställd på att vara själv.
Även om jag redan då hade släppt in Anima, gjort plats för honom i mitt hjärta,
var jag helt och fullt inställd på och till och med trivdes med tanken på att vara själv.
Jag räknade inte med att han, eller jag, skulle vilja eller våga satsa på mig, på oss.
Nu blev det, till min stora lycka och glädje, inte så som jag räknat med.
Jag gav mig hän, släppte alla spärrar, lät honom komma innanför mina murar/ riva dem,
bli en självklar del i mitt liv.
Jag har aldrig känt mig beroende av en annan människa.
Har varit noga med att inte bli det, inte låta mig tappa kontrollen över mitt eget liv.
Min egen lycka.
Men nu?

-Jag sover hemma inatt.
Jaha, okej, säger jag bara.
Försöker låta som vanligt, som att det är helt ok för mig.
Men det är det inte.
Det hugger i bröstet på mig som om någon har slått in en träpåle rakt igenom hjärtat.
Tårarna börjar rinna och jag blir arg på mig själv för att jag inte kan ta mig samman.
För att jag inte kan kontrollera hur jag känner.
För att mina tankar skenar iväg och bygger hönor av den ynkligaste fjäder.

Förut tyckte jag att det var skönt att sova ensam.
Att ha hela sängen för mig själv.
Nu har jag en mycket mindre säng och ändå känns den som världens största
och ensligaste plats att vara på.
Jag känner mig som världens ensamaste.
Det liksom ekar i sovrummet, i lägenheten.
Det hjälper inte att krama kudden eller att ha tjocka täcken.
Tomheten och kylan kryper in under skinnet på mig och vill inte försvinna.

Jag vet att det var tanklöst av mig att inte säga något.
Hade bara glömt det helt enkelt.
Trodde inte det spelade så stor roll eftersom du ändå inte ville följa med.
Antog bara att det skulle vara okej.
Det har liksom inte varit någon som har brytt sig nämnvärt tidigare om vad jag har gjort
eller inte gjort.
Så jag handlade väl som jag brukar, av gammal vana bara.
Ska börja tänka mig för från och med nu.
Nu när jag vet att det spelar roll.

Jag blir tokig på mig själv för att jag är så jävla aningslös och godtrogen ibland.
Vill inte se problemen, ser förbi dem, väljer att inte se.

Jag förstår precis.
Jag skulle antagligen känt precis samma.
Jag är bara blind ibland.
Tror för mycket.

Är det såhär det är att verkligen älska någon?
Är det riktig kärlek att bara släppa all kontroll och blint lita på att den andre finns där
och tar emot.

.....................................................

Skrev lite på papper först, tänkte inte skriva det du just har läst.
Hittade inga ord.
Bara en massa svordomar.

Detta skrev jag då, ett litet ordbyte med mig själv:

Jävla skit. Varför är jag så förbannat naiv och blåögd.
Varför tror jag att bara för att jag vill något att det ska vara så. Att det är sanningen.
Jag trodde att hemma var här, hos mig, hos oss på A-gård. Inte där i M.
Jag vill att hemma ska vara här.
Helvetesjävlaskitfan.
Fanfanfan, din jävla blåögda idiot. Jag vill inte sluta säga att här är hemma.
Jävla tårar som bara rinner. När blir hemma här för dig, och inte där.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva.
Det som brukar hjälpa.
Ska jag skicka ett sms och förklara hur det känns, kanske ringa. Nä, då blir allt värre.
-Jag sover hemma i natt.
Du är en blåögd idiot rumbaqueen, som trodde att hemma var här.

...................................................

Nu känns det lite bättre.
Att skriva ner mina virriga tankar och sedan läsa dem hjälper.
Får mig att sluta tänka så mycket.
Men natten kommer ändå att bli lång, kall, ensam och antagligen med orolig sömn.

Det här korkade suget har satt sina naglar i mig.

Det är inte ett sug efter nikotin, semester eller glass utan det är ett
sug efter att ha en egen liten baby igen.
Det är inte roligt att vara sugen och vilja när man inte har något att säga till om själv.
Det är bara att vänta, hoppas och försöka att inte tänka på det.

Anima frågade igår om jag trodde att han skulle bli en bra pappa.
Det tror jag.
En riktigt myspappa som är engagerad och alltid kommer att finnas där och ställa upp.

Jag vet att det är snabbt marcherat om vi skulle skaffa barn nu men va f-n,
vill man så vill man, och man lever bara en gång.
Varför vänta?
Men som sagt, det är inte jag som måste bestämma mig.
Det är han.

Nu ska jag sluta tänka på det annars blir jag bara deppad för att jag inte får.

Såhär ser den ut nu.