Som ni vet sedan tidigare drömmer jag oerhört mycket.
Oftast om sådant som händer i mitt liv just för stunden och om de personer
som finns i min närhet.

Under de senaste veckorna har jag haft två återkommande drömmar.
Den första är en ganska lustig en och får mig att skratta i sömnen.
Anima säger i alla fall att jag skrattar ibland när jag sover och jag kan tänka mig
att jag drömt denna drömmen då.

I drömmen är jag höggravid med världens mage.
Problemet är bara att när vi ska lägga oss för att sova på kvällen får vi inte plats i sängen längre.
Vi ligger där med magarna mot varandra och bara ramlar ur hela tiden.
Båda två, åt vart sitt håll.
Plopp, ner på golvet bara.
Det spelar lixom ingen roll hur vi gör, det går inte att ligga kvar i sängen.
Helt bizarrt.

Den andra drömmen är inte lika munter och jag antar att den kommer tillbaks för att jag faktiskt
innerst inne oroar mig far att det kan komma att bli precis så.

I drömmen väntar vi med att skaffa barn.
Anima vill känna sig redo och vill vänta tills det 'passar' med barn i livet.
Jag gillar läget, vad annat kan man göra.
Problemet är bara att när han väl bestämmer sig för att det passar är det försent.
Det funkar inte.
Jag har blivit för gammal och det ger mig skuldkänslor.
I drömmen känner jag att det är mitt fel att det inte funkar, jag ger mig själv dåligt samvete.
Så det blir inga barn för oss, i drömmen, och det gör mig jätteledsen.

Jag vet ju redan nu att han skulle bli världens bästa pappa.
Hur kan jag veta det kanske någon undrar.
Jo, det är en sådan där sak man bara känner på sig förstår ni.
Han är ju snäll, förståndig, har vettiga åsikter om saker och ting och så är han
sådär myspysig ibland.
Precis sådär som en pappa ska vara.