rumbaqueen

Jag ringde upp Anima idag och berättade om min oro.

Han tog allt helt fel och tycker att jag bara sätter en enorm press på honom.
Jag ångrar att jag sa något.
Jag ville bara dela med mig av mina funderingar.
Det var inte meningen att han skulle känna så.

För även om jag väldigt gärna vill ha barn nu, väntar jag med glädje på att han också vill.
För ska jag vara riktigt ärlig känner jag ingen som helst lust att bli gravid
om inte han också vill till 100%.
Nu oroar jag mig för att jag är det, med tanke på våra oansvariga nattliga aktiviteter.
Hoppas jag får mensen snart så att jag kan knalla till gynekologen och sätta in en ny spiral.
Jag dör om jag är gravid.
Jag mår illa bara jag tänker på det.
Jag vill inte...

Jag ska aldrig mer ta upp ämnet.
Hoppas att ingen någonsin frågar om det igen.

Det är helt sjukt.
Här sitter jag på jobbet och gråter, mår illa och ångrar att jag delade mina tankar
och funderingar med den enda jag för tillfället vill dela dem med.

Jag ska åka förbi apoteket på vägen hem och köpa mig ett gravtest så att jag
slipper den oron i alla fall.

Snart är det en ljuvlig helg igen.

Jag ska dock jobba på lördag.
En tripp till Ullared med hyresgästerna är det som gäller.
På lördagskvällen blir det som vanligt en titt på melodifestivalen hemma eller
med De onormala hos Röksvampen.

På söndag blir det kalas.
Anima fyller år i dagarna och då måste man ju äta en bit tårta.
Det ska bli intressant att se hur alla ska få plats.
Det blir ju en hel armé som kommer (~10 vuxna, 10 barn och minst en hund).
Kul ska det i alla fall bli.
Jag gillar kalas.

Vi hade ett barnsnack i-gårkväll när vi lagt oss.

Jag har ju ingen spiral för tillfället och vi har inte kunnat hålla på oss riktigt
utan det har blivit oskyddat sex ett par gånger.
Risken att bli gravid finns ju där och med anledning av det frågade Anima mig om jag var det.
Inte vet jag, jag tror inte det.
Jag berättade att jag köpt folsyra-tabletter och att jag hade ätit dem i ett par dagar.
Lite i förebyggande syfte, i fall om att jag nu skulle bli gravid, så att barnet får en bra början
där inne i magen.
Han bara skrattade åt mig, tyckte att jag var knäpp och jag är jag nog.
 Lite i alla fall. 

För vad kan man kalla det när man drömmer och hoppas på något som man måste vara två för.
Jag vill ha barn nu.
Anima vill ha barn, men inte nu, sedan.
Men när är egentligen sen?

Nu blir det inget mera osyddat sex.
Den blåögde bruden har haft en stund av klarsyn.
Ingen bebis...
En tår trillade från ögat och det känns som någon har stuckit en kniv i hjärtat.
Inuti är det kaos, utanpå verkar allt vara som vanligt. (Jag är en superexpert på teater)
Min inställning måste ändras.
Jag får övertyga mig själv om att jag inte vill ha några barn och aldrig mer prata eller tänka på det.
Jag blir bara sorgsen då.

Skit också.
Nu är tåren påväg tillbaks, bara för att jag tänker på det när jag skriver om det här.

Det värsta blir att träffa alla Animas syrror.
De är i och för sig kanontrevliga, men allihop har bebbar
och så kan de inte låta bli att fråga om inte vi också ska skaffa en.
Som pricken över i fick jag reda på att Sveppe och Bagarn ska ha en  till.
Jätteroligt för dem, men jag kan inte låta bli att känna en viss avund.
Jag vill ju att det skulle vara vi.

Arrghh... Nu gjorde jag det igen.
Tänkte att jag ville.
Men nu är det slut med det, det var sista gången.

Nu ska jag hitta på något riktigt ansträngande att göra.
För att få tankarna på annat håll.

Efter en och en halv timmes finaler med tvåminutersdanser är man helt knäckt.

Jobbigt, men otroligt nyttigt.
Shit vilken dålig kondis jag har.
Måste ut och promenera raskt lite oftare så att jag får upp flåset.
Snart börjar ju cykelsäsongen också.
Jag får ta mig i kragen denna våren och tvinga mig att komma igång med cyklandet.

146, 147 och 148.

Som ni vet sedan tidigare drömmer jag oerhört mycket.
Oftast om sådant som händer i mitt liv just för stunden och om de personer
som finns i min närhet.

Under de senaste veckorna har jag haft två återkommande drömmar.
Den första är en ganska lustig en och får mig att skratta i sömnen.
Anima säger i alla fall att jag skrattar ibland när jag sover och jag kan tänka mig
att jag drömt denna drömmen då.

I drömmen är jag höggravid med världens mage.
Problemet är bara att när vi ska lägga oss för att sova på kvällen får vi inte plats i sängen längre.
Vi ligger där med magarna mot varandra och bara ramlar ur hela tiden.
Båda två, åt vart sitt håll.
Plopp, ner på golvet bara.
Det spelar lixom ingen roll hur vi gör, det går inte att ligga kvar i sängen.
Helt bizarrt.

Den andra drömmen är inte lika munter och jag antar att den kommer tillbaks för att jag faktiskt
innerst inne oroar mig far att det kan komma att bli precis så.

I drömmen väntar vi med att skaffa barn.
Anima vill känna sig redo och vill vänta tills det 'passar' med barn i livet.
Jag gillar läget, vad annat kan man göra.
Problemet är bara att när han väl bestämmer sig för att det passar är det försent.
Det funkar inte.
Jag har blivit för gammal och det ger mig skuldkänslor.
I drömmen känner jag att det är mitt fel att det inte funkar, jag ger mig själv dåligt samvete.
Så det blir inga barn för oss, i drömmen, och det gör mig jätteledsen.

Jag vet ju redan nu att han skulle bli världens bästa pappa.
Hur kan jag veta det kanske någon undrar.
Jo, det är en sådan där sak man bara känner på sig förstår ni.
Han är ju snäll, förståndig, har vettiga åsikter om saker och ting och så är han
sådär myspysig ibland.
Precis sådär som en pappa ska vara.

...kill känns det i min hals och näsa.
Jag har åkt på en j..la förkylning.
Det är inget kul.

Hade privatlektion i standard igår.
Slow foxtrot stod på schemat och vi tränade mycket på att hålla på takterna.
Onte för att vi var i otakt men jag har visst lite bråttom ibland.
Så jag skulle dansa långsammare och vänta till PK gav de där speciella signalerna
som säger att jag ska förflytta mig och vart.
Mycket lärorikt och dansen kändes mycket bättre efteråt.

Hade supersvårt att komma till ro i-gårkväll.
Tankarna levde sitt eget liv.

Tänkte en hel massa på det som hänt de senaste 18 månaderna,
men även på nuet och framtiden.

Jag är glad för det som har hänt även om det har gjort otroligt ont inuti bitvis.
Jag har lärt mig en hel massa om mig själv och vad jag vill ha ut av mitt liv här på jorden.
Och även om jag har lite svårt att hantera allt det jag känner för Anima ibland
vill jag aldrig sluta känna så eller ha kontroll över känslorna, som förr.

Beträffande framtiden känner jag mig bara lycklig över att kunna fantisera om den
och faktiskt känna att det blir mer än bara fantasier.
Att det med största sannolikhet blir vår verklighet.
Huset med vita knutar dyker nog upp när vi minst anar det,
härliga semestrar på havet, långa promenader med hunden
och en liten bebis att snusa på.

Berättade lite i morse om det här med kontrollen för Anima.
Att det är jobbigt ibland eftersom jag är van att ha kontroll och att det ibland känns
så himlans mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Han förstod inte riktigt vad jag menade men det är kanske inte så konstigt,
jag förstår ju knappt själv.
Han frågade om jag inte känner mig älskad av honom, om jag är rädd för att han ska lämna mig.
Så är det verkligen inte.
Jag känner mig bara mer och mer betydelsefull och älskad för var dag som går
och jag känner mig inte det minsta orolig längre för att han ska säga tack och adjö.
Hos honom känner jag mig trygg och uppskattad för den jag är.

Jag vet att vi har en lycklig framtid tillsammans.

Det är bra att berätta för honom, mitt hjärta blir alltid lättare efteråt.
Borde göra det snabbare och oftare egentligen.
Får försöka komma ihåg det när tankar och känslor virrar iväg nästa gång.

Kollade med barnen i-gårkväll och som vanligt var det riktigt roligt att se.
Synd bara att Tony hade vaknat på fel siga och dissade de flesta eftersom det var
6e programmet som han så fint påpekade.

Denna veckan var mina favoriter Danny och Malin.
Danny har en sådankänsla för musiken och det gör honom njutar att se på.

Tina och Tobias gick inte heller av för hackor.
De showar verkligen och är ett snyggt par som jag blir glad av att se.

Och vilket klädbyte sen...

Kvällens klänning hade Mi.
Underbart röd och vacker.
Skulle dö för att få en sådan.

Idag är en sådan där dag jag känner mig helt deppad.
Ingenting hjälper.
Inte att kramas, inte att pussas, inte att promenera för att få ordning på virret uppe i knoppen,
inte att skriva ner det på papper.
Jag undrar varför jag inte bara kan vara nöjd och glad för det jag har just nu.
Varför måste framtiden spela en sådan stor roll för mig?
Dåligt samvete ger det mig också.

Idag är det en sådan där dag när jag skulle vilja berätta och förklara en hel massa för Anima,
men jag låter bli.
Jag besparar han mina vimsiga och något egoistiska tankar.
Tänker att han kanske inte skulle förstå och att det bara skulle kännas värre då.
Men det är klart, jag får ju aldrig reda på om han skulle förstå om jag inte berättar.
Men den dagen är inte idag.
Idag får ni ta del av vimset, ni som ändå inte känner mig på riktigt.

Kontroll

Jag är utan kontroll och jag avskyr det.
Känslorna gör som de vill och jag kan bara stå bredvid och iaktta.
Förr hade jag kontroll.
Men när jag träffade Anima försvann den och jag har inte sett röken av den sen dess.

Att veta precis vad jag vill, att vara bombsäker på det och ändå inte få det.
Att bara gå och hoppas att han jag vill dela allt med, ska säga att han vill samma som jag.

Det suger att vara bombsäker.
Jag vill inte pressa eller tvinga, inte tjata eller be.
Jag vill att han ska vilja själv, inte göra något förhastat.
Jag vill att han ska säga att han vill samma som jag, samtidigt som jag vill det.
- Varför vill han inte lika mycket som jag?
Bläää...

Önskade att jag kunde stänga av ibland.
Känslorna alltså.
Bara strunta i dem och gilla läget.
Det går ibland, men för det mesta är det bara kaos i hjärtat.

Tänkte på en sak när jag var ute och försökte få ordning på tankarna.
Det var det här med att veta precis vad jag vill.
Och det är en helknäpp tanke men ni får veta ändå:
- Om Anima skulle få för sig att fråga mig idag om vi skulle gifta oss, och mena det,
skulle jag utan att tveka svara ja.
Helt sjukt, jag vet. Jag som precis har skiljt mig.
Men eftersom jag nu för tiden vet precis vad jag vill ha i mitt liv skulle mitt ja
komma direkt från hjärtats djup och av helt rätt anledning.
(Inte för att han skulle fråga, men ändå.)
Jag älskar honom och jag vill pussa hans tandlösa mun när han är 93.
Så är det bara.

Det suger att veta vad man vill när man bara kan stå bredvid och titta på.

Jag var tvungen att plocka ur spiralen igår.
Gynekologtanten sa att jag måste ha ett spiraluppehåll på minst en månad.
Det suger också.
Skulle kännas mycket bättre om det var ett gemensamt beslut.
Men det är klart, jag hade inte så mycket val.
Ibland bara måste man göra sådana saker även om det inte var riktigt enligt planen.

Jag vill ju i och för sig jättegärna bli gravid och skulle bli strålande glad om det blev
en liten bäbis i min mage, men som med så mycket annat när man är två
är jag inte självbestämmande.
Och även om han säger att han vill ha barn, känner jag att han tvekar.
Jag kan i och för sig förstå det eftersom det förändrar hans liv
så otroligt mycket mer än det förändrar mitt.

Det är skit att inte ha kontroll.
Att inte kunna bestämma själv när man vet precis vad man vill.
Mina känslor och tankar bara irrar och virrar.
Gör som de själva vill.
Det suger.

Denna veckan håller jag helt och fullt med juryn.

Tina, denna underbara Tina.
Kan man annat än att bli glad och lycklig när man ser henne dansa.
Vilken känsla, vilken inlevelse.
Hon gav allt, och det märktes.
Vilka grymma ben...
Jag ler bara jag tänker på hennes och Tobias samba och längtar redan efter nästa fredag.

En applåd får även Rickard och Cissis start.
Tänk om han hade missat.
Hon skulle ju flugit all världens väg då.

Sämst denna veckan var Matte.
Carin är ju grym, men vad hjälper det när hon har fått en partner
som inte kan hålla ihop benen det minsta lilla.

Att det blev Dilba som åkte gjorde inget.
Hon ger liksom ingenting.
Det känns som om hon bara är på dansgolvet.
Man måste vara närvarande och ge av sig själv till 110% och det har hon inte förstått
även om juryn påtalat det för henne en massa gånger.

    

Veckans snyggaste klänning är faktiskt två stycken.
Carins tvådelade, rosa och glittriga kreation
och Cissis svarta med de röda handskarna till.
Urläckert säger jag bara.

Jag kollade aldrig på 4:an.
Har inte ens hunnit spana i efterhand på nätet men om jag får en minut över
och gör det kommer mina åsikter såklart hamna här.

...är precis vad säljarna var.

Är man fullt normal när man tar ett beslut om att flytta från sitt hus,
 köper sig en bostadsrätt och flyttar till den, har två visningar på huset med intressenter
och budgivning för att sedan skippa fösäljningen och bestämma sig för att flytta tillbaka.
Velpellar är det ända jag säger.

Det blir att spana efter nya hus.
Det känns bara lite avslaget just nu.
Vi ville ju verkligen ha just det.

Till helgen ska Anima fixa färdigt sin lägenhet så att det går att ha en visning.
Hoppas att han får sålt den fort för då delar vi på lägenhetshyran, elräkningen och
bredbandet här.
Då kan jag börja stoppa undan lite 'semesterpengar' igen.
Livet blir alltid lite dyrare om sommaren och då gillar jag att ha en buffert.

Nu har vi lagt ett bud på huset.

Säljaren lever tyvärr i en drömvärld om vad huset är värt.
men vi hoppas att han tar sig i kragen och lägger ett motbud som vi kan ta ställning till.
Det rimliga vore väl att mötas ungefär på hälften av vårt förstabud och vad säljaren begärt.
Ja, ja.
Mäklaren skulle höra av sig idag och då får vi se hur läget ligger.
Vi vill gärna ha huset, men inte till vilket pris som helst.

Idag efter jobbet ska jag och lämna blod, handla födelsedagspresent, middagsmat
och dammsuga lite snabbt.
Det är i alla fall planen.

Imorgon blir det båtmässa, restaurangbesök, öl på stan och en hårdrocks(tror jag)spelning.
Brorsan ska passa Bubba och W.