rumbaqueen

Nu är det helkört med båten.
På söndag kommer en snubbe från Karlstad och betalar handpenning.

Anima frågade om jag blev ledsen för att han ska sälja den och när jag
svarade att jag blev det jättemycket och att det till och med trillar en och annan tår från mitt öga
trodde han att jag skojade, eller i alla fall överdrev en aning.

Sanningen är den att när jag tänker på hur mycket glädje, lugn och lycka våra små tripper
med båten skänkte mig förra sommaren och hur mycket jag har längtat efter att få åka ut igen
så rinner krokodiltårar ner för mina kinder.
Jag som ville puttra till Läsö, Vinga, Flatorna, Rörö, Vannholmen...
Mitt hjärta värker och jag vill bara skrika till honom att inte sälja den.

Vi var och städade ur den lite, tog bort vintertäckningen och satte på kapellet i fredags.
Anima åkte iväg en sväng och mötte upp köparen och jag stannade kvar och skulle fortsätta röja.
Det blev inte mycket till röjande då kan jag erkänna.
Jag la mig bara på rygg i ruffen, stirrade upp i taket, andades in båtlukten och lät tårarna rinna.

Jag förstår varför han inte vill ha den mer och att vi i framtiden kan köpa en annan båt,
men det hjälper inte.
Jag gråter ändå.


Såhär ser den ut. En 26 fots Västkustsnipa.