rumbaqueen

Fick ett sms.

Det slutade med:
 ...bara så du vet.

Nu sitter jag med ett lyckligt leende på mina läppar.

Tänk vad två små ord kan göra.

Havet hjälpte.
Det arga försvann.
Jag blev lite ledsen ett tag istället men det försvann också. 
Istället blev havet blev några droppar större och saltare.

Det är stillheten vid havet som jag finner rogivande.
Doften av salt och tång.
Bruset som blir när vågorna slår mot klipporna.
Måsarnas skrän långt uppe i skyn.
Det spelar ingen roll om det blåser som idag eller om det är stiltje, havet är alltid lika vackert.
Tur att jag bor så nära.
Mitt enda problem är att välja rätt plats.
Det krävs olika hav beroende på vad jag vill ha ut av mitt besök.

Vill jag gå och filosofera, blir det klipporna.
Vill jag bara strosa runt och drömma mig bort, blir det öde stränder.
Vill jag bara koppla av blir det en filt på en strand och så är det bara att lägga sig ner och blunda.
Vill jag som idag bli av med ilska, blir det bland båtar.
Båtar får mig att tänka på annat.

Sen är det skönt att sitta/ligga och titta på båtarna när de puttrar förbi.
Lugnt och stilla.

Tänkte på en annan sak också.
Mannen frågar om varför jag känner mig ledsen och tycker situationen är jobbig
om jag ändå redan har bestämt mig.

Bara för att man har bestämt sig betyder inte det att det är lätt.
Det är inte lätt att bryta från allt som har varit ens liv de senaste 13 åren.
Det är inte lätt att välja något annat än vad man är van vid.
Att gå från det som hjälpt till att forma mig till den jag är idag.
Som förövrigt är en mycket mer tillmötesgående och sympatisk person än för 13 år sedan.

13 år.
Det är hela mitt vuxna liv.
Tro fan att det känns svårt och gör mig ledsen.
Men jag har bestämt mig.

Jag ser en ny och bra början inte ett slut.

Vissa dagar känns läget under kontroll och jag fungerar och är precis som en mamma,
kvinna, normal människa förväntas göra.
Idag är än sådan dag, det känner jag redan nu även om jag precis har vaknat.
Idag ska vi till Liseberg och åka tills vi storknar.
Det ska bli kul, jag älskar att åka sådant som gör att hela kroppen pirrar.

Igår och förrgår var dock inte lika muntra.
Även om jag har haft värre dagar så är det jobbigt när man får lägga så gott som hela sin energi på att verka som vanligt och stanna närvarande.
För barnens skull såklart, fast ibland tänker jag att det säkert skulle vara bättre om jag bara drog iväg och höll mig för mig själv sådana dagar.
Jag menar, barn är inte dumma. De märker ju att jag är helt ur fas ibland.

Nu har jag läst ut den sista delen och den var faktiskt den bästa av dem, men även om det är fristående delar så ska man nog läsa dem i den ordning Paul Auster har tänkt sig.
Undrar vad jag ska läsa nu.
Kanske blir det Främlingen för den har jag inte läst än.

Har förresten spottat 134 nu. Det går sakta, men framåt.


Livet ska vara som för en fjäril - En sommardag

Jag höll mig nog inte helt till sanningen i förra inlägget.

Jag förväntar mig faktiskt något...
...och det är att allt går åt skogen.

Man blir inte lika besviken då.
Om man redan är beredd på det värsta, menar jag.

Då blir det lite mer: Ja, ja det var ju ändå det jag trodde.

Fick ett brev av mannen idag.
Ett handskrivet, flera sidor långt brev.
Det stod en massa fina saker där och han vill att jag ska ge oss en sista chans.
Bara några månader till.
En sista, sista chans innan vi går åt olika håll.

Varför kan jag inte känna, varför väljer jag bort den enda människan som älskar mig så gränslöst mycket.
Han som vill att vi ska försöka att hitta tillbaka även om han vet hela sanningen.
Det gör mig så otroligt ledsen, det gör så ont. 
Tårarna bara rinner, det går inte att hejda dem.
Jag avskyr mig själv för det jag känner och inte känner.
Varför kan inte allt bara bli som förut igen, innan jag släppte taget och började falla.
När jag fortfarande höll emot, då jag valde att inte känna efter.
 
Det kommer aldrig att bli som innan.
Har man börjat känna, går det inte att sluta.
Det är som ett tåg som bara går fortare och fortare och där bromsarna har slutat fungera.
Det gör ont i mitt hjärta, i hela min kropp.
Varför måste kärlek vara så himla komplicerat.
Varför kan det inte vara enkelt.
Varför kan det inte bara bli som jag vill, som jag önskar.

Jag känner mig så ledsen, och ensam.
Allt jag vill ha är en stor, varm kram, en puss på min panna och ett hjärtas slag i mitt öra.
Från någon som tycker om mig, någon som är min vän.
Är det så mycket begärt?

Jag begär ju ingenting, jag förväntar mig ingenting, ställer inga krav, ingenting.
Ändå är det inte rätt...
...säg vad jag ska göra, och jag gör det utan att tveka.

Gjorde precis det jag hade lovat mig själv att inte göra.

Klargöranden via sms är aldrig bra, bättre att ta sånt mellan fyra ögon.
Men jag kunde inte låta bli, det som skrevs var jag tvungen att skriva.
Jag var tvungen att berätta, att tala om vart mina fötter står.
Hoppas inget blev förstört.

Ibland känns allt bara så självklart i livet.

Gräsmattegrönt är helt klart en favorit.

Nattliga tankar, fredagen den 20 Juli, 01:23.


Det är konstigt vad lite tid i ensamhet kan göra.
Inte helt solo förstås (barnen var ju med andra halvan) men nästan.

Första veckan började precis så som jag önskar att alla mina dagar ska börja men redan på tisdag var allt som vanligt igen.
Den veckan jobbade jag ju fortfarande så dagtid var det inte tid för tankar.
Det var väl i slutet på veckan när jag insåg att det inte skulle bli någon fortsättning på veckan som började så bra.

Helgen kom, barnen hämtades hem. Skönt att se dem igen och att få ha dem nära.
Ett kort telefonsamtal, som jag till viss del ångrar. Ibland ska man inte tränga sig på,
har jag förstått, även om jag har väldigt svårt att låta bli.
Jag vill ju så gärna bli en del.

På söndagen åkte vi (jag och barnen) till Gullholmen och en veckas välförtjänt lugn.
De första dygnen hade jag ingen ro i kroppen, tankarna virrade omkring och blicken vandrade ut över havet på tok för ofta.
Dagtid funkade väl hyfsat ok, då var det ju bad, minigolf, fika, glassätning osv. som stod på agendan.
Det var kvällarna som jag led av.
När barnen lagt sig och TVn stod på som ett dåligt sällskap och boken jag läste inte längre kunde fånga min uppmärksamhet.

Jag vet inte om jag någonsin har lidit så av att inte veta.
Av osäkerhet, av tystnad, av saknad.
Att tid kan gå så långsamt.
Sekunder känns som minuter, minuter känns som timmar, timmar som...
...och då är det bara knappt två veckor sedan vi sågs.

Det är den förbannade osäkerheten.
Att inte veta.
Att tro att man vet för att sedan få benen undanslagna, vingla till och ramla pladask ner i ovetskapen igen.
Jag har sagt att jag inte vill veta, att jag inte vill bli lovad något, men jag börjar tvivla på mina ord.
Jag behöver inte veta allt, men något. Bara pyttelite skulle vara skönt.

När jag på torsdagsförmiddagen hade skickat ytterligare ett sms, som förblev obesvarat, bestämde jag mig. Jag varken kan eller vill lida av situationen längre.
Nu skiter jag i det.

Jag bestämde mig för att hädanefter ska jag ta var dag som den kommer och för vad den är.
Jag hade väl i min enfald hoppats på att det jag känner och vill var hyfsat ömsesidigt.
Men jag antar att det inte är så och antagligen aldrig kommer att bli så heller.
Inte för att jag kan radera vad jag känner men jag kan välja att strunta i det.
I alla fall tills jag får något slags gensvar.

Boken jag läste, för jag har läst ut den redan (4 kvällar tog det) hette 'Mellan sommarens längtan och vintern köld' var riktigt bra.
Där stod några rader jag kännde förklarade lite hur jag har känt mig de senaste månaderna och fram till nu.
Ända sedan i höstas har jag kämpat och in i det sista vägrat.
Men en vacker dag i våras släppte jag taget och började falla.
Jag började falla fritt som i en dröm.
Jag faller fortfarande, men just nu har min fallskärm börjat veckla ut sig och hastigheten har minskat.
Jag handlar inte bara på känsla längre utan tänker till både en och två gånger nu.
På både gott och ont.

Det är konstigt.
Jag både vill och känner att jag kan berätta allt (och jag menar allt), men ändå gör jag det inte.
Han tror nog att han vet vad jag känner och vill men det är bara en pytteliten del som jag har uttryckt i ord.
Det är konstigt när man känner att man vill göra allt för en annan person. Hoppas bara att han visar vad han vill innan jag ger upp hoppet.
Jag orkar nämligen inte bli utesluten en gång till.
Jag vill veta, inte nödvändigtvis höra, men känna och märka genom handlingar och blickar.
Jag förstår att det är svårt när man inte är van att dela sin vardag, när man bara har haft sig själv att ta hänsyn till.
 Jag begär inga underverk och jag har tålamod som få.
Eller är det tålamod?
Jag kanske bara är så van att inte bli sedd, inte få gensvar, att jag bara finner mig i det.
Så är det nog.
Fan va sorgligt.

Hur som helst.
Nu har jag bestämt mig för att ta var dag som den kommer och njuta av stunden.
Se allt det vackra och vara lycklig.
Jag gjorde en kraftansträngning på torsdagseftermiddagen när vi spelade UNO jag , barnen, mannen och mamsen (Mamsen och mannen hälsade på över dagen) och det gick riktigt bra.
Oron var som bortblåst och jag njöt av nuet och kände nig genuint glad i hela kroppen.
 Kvällen fortsatte bra och medans barnen badade satt jag i vinden och njöt av att bara vara,
här och nu.

Nu på natten, när jag sitter här och plitar ner de senaste dagarnas tankar på papper känns det också bra och kvällen har inte alls känts så ensamma och eländiga som de tidigare har gjort.
Jag ser till och med fram emot morgondagen.
Det är väl när man inser att telefonen inte kommer att plinga för sms (inte från den man vill ha ifrån i alla fall) eller att det inte blir någor oväntat besök som man kan börja njuta av det som faktiskt är här och nu.
Den så kallade verkligheten.

Jag har för länge hoppats och levt på en dröm.
Jag har slutat drömma nu.
Min fallskärm håller på att vecklas ut, varken jag vill det eller ej.

Testade förresten ett sådant där insomningspiller jag fick av farbror doktorn.
Nog somnade jag allt och sov hela natten som en baby.
Men jag drömde inte ett skvatt och kände mig allmänt snurrig dagen efter.
Jag skippar pillren framöver.
Kan sova ändå, nu när jag har bestämt mig för att acceptera verkligheten och sluta dagdrömma.

En sak till innan jag släcker lampan.
Angående dendär romanen jag håller på att skriva på jobbet.
Till hösten/ vintern ska han få läsa den oavsett vad som händer.
Det står en del fina saker där nämligen och det är sådant jag vill dela med mig av till den det berör oavsett hur framtiden ser ut.

Sussa gott. Det ska nämligen jag göra.

Jag börjar känna mig lycklig igen, och glad.
Nu är jag en glad skit igen, inte bara en skit.

Jag fick förresten svar på sms:et tidigt på morgonen, det värmde och gjorde mig ännu mer bestämd att leva här och nu.
Han tänker på mig också.

Har varit aningens slö med bildgåtor.
Har kommer en svår en.

Vilken fisk är detta tro?

Veckan på Gullholmen har gjort underverk för min själ.

Lugn och harmonisk känner jag mig.
Jag har somnat när jag har lagt mig och sovit sött hela nätterna och vaknat utvilad.
Jag har till och med börjat drömma en massa trevligheter igen.
Jag njuter av stunden, av nuet och känner lycka i kroppen.


Strandutsikt


W och Bubba


De 'onormala' prövar fiskelyckan

Barnen sitter klistrade framför Konungens återkomst och jag plockar fram kaffe och
nybakad, ungsvarm rabarberpaj med krämig vaniljsås.

Två myskvällar i rad, hur ska detta sluta.
Det är skönt att ha semester.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag säger som Marie:
It's so easy to say when I know that you're distant,
that I don't care about you at all
but as soon as you are near me there's a feeling that shouldn?t be,
it's there after all

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Over and out för denna gång.
Hoppas vi ses på Gullholmen.

Jag var hos farbror doktorn igår på förmiddagen.

Hade lovat mamma, pappa och mannen att jag skulle gå dit.
De är ju helt och fullt övertygade om att jag är djupt deprimerad.

Vi satt och pratade, doktorn och jag, om hur jag kände, vad jag tyckte
och hur jag såg på saker och ting.
Han kom ganska snabbt fram till att jag inte var deprimerad, inte ens i närheten.
Han undrade däremot hur mannen tog det hela.
Om han kanske behövde prata med någon, med tanke på att det är jag
som har ställt till det hela och inte han.

Jag fick i och för sig insomningstabletter utskrivna.
Jag har svårt att komma till ro om kvällarna och sover inte särskilt bra nu för tiden,
oroar mig för mycket om allt som komma skall tror jag.
Innan detta började brukade jag somnade innan jag ens lagt huvudet på kudden
och sov hela nätterna som en klubbad säl. 

Vi får väl se om jag testar pillren.
Jag gillar inte att äta tabletter...

Farbror doktorn pratade ävan om familjeterapi, det kunde vara bra för oss bara för att vi skulle få ventilera allt som vi tänker på och kanske få klarhet i vad finns i framtiden för oss båda.

Han skojade även lite om att innan man blir ihop med någon och bestämmer sig för att dela sitt liv med en annan människa så borde man göra precis som arbetsgivare gör
när de söker ny personal.
Man ska se till att få referenser på personen.
Man borde ringa till föräldrar, vänner, arbetskamrater och gamla pojk- och flickvänner för att
redan innan skaffa sig en uppfattning om personen i fråga är något att satsa på.
En lustig tanke som jag, och han, skrattade gott åt.

Kanske var det bara ett trix för att se om jag kunde skratta och känna glädje...

Nu är det nära.
Det blir förstås ingen Harry ikväll, det var slutsålt överallt.
Men kanske imorgon.
Ikväll blir det Frodo och gänget istället.

Jag tänker ganska mycket på framtiden för tillfället och det är egentligen
tre olika scenarier jag ser framför mig.

Det första är precis så som jag skulle vilja ha det och i det är alla mer eller mindre lyckliga
och tillfreds med livet och tillvaron.
Jag tror att barn mår bättre av att ha två glada föräldrar som accepterar och respekterar varandras val, är vänner och samarbetar även om det inte bor ihop.

Det andra är såklart den gyllene medelvägen och jag skulle klara av om det blev så också,
för i den är de flesta också glada.
Även om det blir en utmaning att klara av den grå vardagen nästan själv.

Det är den tredje jag fasar för och det är nog den som jag tyvärr tror kommer att bli.
Inte för att jag vill det, men tyvärr beror det inte på mig.
Jag kan inte påverka. Jag får bara gilla läget.
Jag brukar tänka på hur det kommer bli hemma i lägenheten med barnen och utan dem.
Hur det blir på jobbet, där jag kommer att bli påmind alldeles för ofta.
Jag försöker tänka att jag ska vara som vanligt men jag vet att det kommer bli skitsvårt. 
Att jag måste stänga av mina känslor, för att kunna fungera.

Det är inte lätt att stänga av ska ni veta.
Det är något av det svåraste som finns och kräver oerhört mycket.
Jag har varit tvungen att göra det en gång när jag var i tonåren och då var det
enbart för att överleva.
Den gången stannade jag avstängd i flera år och utvecklade ett extremt
självdestruktivt beteende.
Behandlar man sig själv, både fysiskt och psykiskt, riktigt illa upptar det en så pass stor del
av ens tankar att den riktiga smärtan bara gör sig påmind ytterst sällan.
Jag gjorde allt för att tvinga mig själv att inte tänka på det som orsakade
en så stor sorg i mitt hjärta.
Jag är i och för sig övertygad om att det inte kommer att bli så illa.
Denna gången är jag ju beredd på vad som kanske händer och försöker redan nu ställa in mig på hur det kommer att bli.

När jag blev gravid insåg jag att jag inte kunde hålla på så längre och jag jobbade hårt i åtta år 
för att komma bort från detta beteende och jag har helt och hållet släppt det nu.
Det vore så oerhört sorgligt om jag blir tvungen att ta fram det igen, bara för att stå ut.

Jag vet att det låter konstigt men det var ett sätt att stå ut.
Jag tror inte att det var så många som visste eller märkte hur jag mådde och vad jag gjorde med mig själv för jag var alltid glad och positiv.
I alla fall så fort det var någon annan i närheten.

Jag fick till och med ett riktigt bryt en gång då jag planerade att avsluta mitt då miserabla liv.
Under flera månaders tid var det det enda som upptog mina tankar.
Jag hade planerat allt in i minsta detalj och när jag stod där på räcket mitt i natten,
ensam, aspackad, påtänd, 18 år gammal, tittade på havet mitt emellan Sverige och Tyskland 
och räknade ner mot min inre frid kom det en äldre man gående på däck.
Han började prata med mig och eftersom jag inte hade hjärta att hoppa när någon tittade på
(jag ville ju inte göra någon annan illa) så gick jag ner från räcket
och tänkte att så fort han går så är det dags.

Han gick inte.

Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om men han fick mig att se
att det det fanns en annan utväg.
 Han följde mig till hytten och såg till att jag kom isäng ordentligt
och efter det såg jag honom aldrig mer.
Jag skulle vilja tacka honom.

Så illa blir det aldrig igen för har man barn så finns det alltid glädje och mening med livet.
Mina barn är mitt allt och jag älskar dem mer än något annat.

Nu börjar jag känna mig som en människa igen det är bara den där irriterande bakfylleångesten som hänger kvar.
Jag vet inte varför jag får ågren dagen efter, men så är det alltid.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket/ lite jag drack eller om jag gjorde/ sa något
som jag inte borde.
Jag får sussa lite när jag kommer hem från jobbet. Det brukar hjälpa.

133

Det är inte att rekommendera att dela 2½ flaska vin på en vardag när man ska upp
och jobba dan efter.

Igår var det jättetrevligt. Det blev iof alldeles för sent och jag åt som vanligt på tok för lite
och det susade till i skallen efter bara ett glas.
Idag mår jag pyton, är nog fortfarande lite på kanelen och nu väntar jag bara
på att det ska klarna till i knoppen lite.
C ligger hemma hos mig och sussar gott fortfarande, lyckliga henne.

Jag tycker synd om mig själv...

...och jag vill kräkas lite.

Detta förbenade regnande, kan det aldrig ta slut.
Man blir ju helt handlingsförlamad.
Nu tror pappa också att jag är deprimerad. Undra vem som kommer börja tjata om det härnäst.
Jag försår ju att dom är oroliga och bara vill mitt bästa.
Men de fattar inte, de vet ju inte hela sanningen.
Det vet i och för sig mannen men han tror ändå att jag är deprimerad.

Snart är det fredag och då ska barnen komma hem igen, skönt.
Längtar efter att få kramas lite med dem och ligga och mysprata innan de somnar.

På söndag åker mannen till Glasgow och därifrån till Boston för att jobba.
Jag blir helt själv hela nästa vecka.
Då ska jag stänga av telefonerna efter jobbet så att inte någon kan störa mig med sitt förbannade tjat.
Jag vill bara ha lugn och ro.

Några bilder från Borås bara.


Mitt blivande husdjur

           
Kanske skaffar jag mig en tupp och några hönor också, och ännu fler getter...


En lite mystisk pryl hittade vi.
En livboj mitt i skogen...
Man kan bli konfunderad för mindre.

Det sägs att grisen är ett renligt djur.
Då är väl detta rent...

Igår var vi på Borås djurpark.
Jag har inte varit där sen jag gick i grundskolan tror jag så det var jätteroligt.

En sak jag bestämde mig för när jag var där var att den dagen jag flyttar till ett hus (min dröm) med en stor tomt, då ska jag skaffa mig en get.
Det finns nog inga sötare djur än getter.
De är till och med söta när de är vuxna.
Det är någor med deras läppar jag gillar speciellt mycket.
De är små, mjuka och så naffsar de så mysigt med dem.

Jag inte bara vill utan jag ska ha en alldeles egen get när jag blir stor.

Bilder kommer senare.