rumbaqueen

Visst är vädret underbart.
En försmak av sommarens ljumna kvällsvindar...

På fredag är det Kamelot på Trädgår'n.
Anima fick två biljetter när han fyllde år, hoppas jag får gå med.

På lördag blir det en massa tjo och tjim.
Då är det Cirkus skratt på Heden som gäller.
Barnen, vi och två av Animas systrar och deras familjer.

Igår sålde jag bilen, skönt.
Nu slipper jag i alla fall den kostnaden.
Och så har jag pengar till min del av pantbrev och lagfart.

Idag är det visning på Animas lägenhet.
Hoppas den går för ett bra pris.
Då kan han köpa sig ett nyare vrålåk kanske och lägga in lite extra i huset.
Det behövs ju en del nya tapeter och golv.

Flytten blir nog den 19 juli.
Hoppas några av mina grymma flyttkompisar är hemma då och kan hjälpa till.
Det brukar gå så himlans snabbt när de är med.

Anima nämnde något i förbifarten om att kanske sälja båten.
Det är ju hans och han gör som han vill med den men jag kan inte låta
bli att bli ledsen i hjärtat när jag tänker på det.
Jag vill att han ska behålla den.
Jag älskar att vara på havet.
I just den båten, med honom.

Hur som helst blir det nog inte så mycket båtåkande i sommar.
Vi har som sagt ett hus att fixa till och en flytt att genomföra.

Puss och hej sålänge.

Nu är det vårt på riktigt.

Rött och sött, med svarta knutar.
En underbart stor och fin trädgård med plats för både blomrabatter,
odling och vinteruppställning av båten.

I Juli blir det flytt.
 Jag längtar så att jag nästan dör.
Förmiddagsfika i trädgården.
Mmmm...

Barnen tycker det ska bli roligt.
De är nöjda med att få var sitt rum, trädgården och närheten till farmor och farfar.
Skönt.

Idag händer det...

Efter klockan 16.00 tar vårt liv en helt ny vändning.
Lycka är allt jag känner.

Jag kan inte sova.

Jag saknar efter Anima så det gör ont.
Jag vill somna och sova i hans famn.
Jag vill inte sova ensam.

Jag vet att han måste fixa i lägenheten, men ändå.
Jag vill ha honom hos mig.
Hans närhet gör min själ lugn.

Nu är det bara ett stort kaos.

Varför kan det inte försvinna?
Hur länge ska hjärnan, hjärtat och kroppen reflexreagera?

Tillfällena har i och för sig blivit mer och mer sällsynta och reaktionerna
oerhört mycket lindrigare.
Men ändå.

Har man någon period i livet varit och fastnat i den så kallade 'värdelöshetsklyftan'
och kommit upp är det lätt att börja halka ner där igen.

Jag satt fast djupt nere i den under en lång tid och har kämpat i större delen av
mitt vuxna liv att ta mig upp och bort från den.
Det har gått bra och de senaste 5 till 6 åren ser jag den avlägsna sig mer och mer.

Tyvärr är det fortfarande så att det finns vissa saker, tillfällen, handlingar, ord som gör att
jag snubblar till och ramlar tillbaka ner i den.
Inte lika djupt förstås och inte lika länge.

Men det gör lika ont inuti de första minutrarna innan mitt förstånd tar över och talar mig
till rätta och jag ser själv att jag bara överreagerar, är löjlig och borde skärpa till mig.
Att det inte finns någon som helst logik i min reaktion.

Det är inte lätt för andra att förstå eftersom jag sällan, eller egentligen
aldrig pratar om den tiden i mitt liv när jag satt fast djupt där nere.

Jag begär inte att någon ska förstå heller.
Men jag vill att alla, som någon gång blir drabbad av mig när jag är såhär,
ska veta att det inte beror på dem.
Att det inte är deras fel och att jag är hemskt ledsen för att jag låter det gå ut över dem.

Förlåt.