Funderingar en gråmulen vinterdag...

Ibland undrar jag varför jag inte började dansa för 20 år sedan, jag har ju alltid gillat att dansa.
Nu när jag äntligen har börjat känner jag att jag nog aldrig kan vara utan dansen någonsin i mitt liv igen. Det ger mig en sådan glädje och tillfredställelse att dansa. Både på träningen
och ute på nått av stadens dansgolv.
Jag kan komma på mig själv med att jag har ett leende på läpparna och många utav gångerna beror leendet på tankar om dans.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback