Trollet
Han var min hund i många år men tyvärr fick han cancer och vi var tvugna att låta honom somna in.
Det är nått av det värsta jag har varit med om och nu när jag sitter här och skriver kommer känslorna tillbaka och tårar rinner ner för mina kinder igen.
Jag saknar honom jättemycket och jag tror att han förstod när vi var hos veterinären,
och han skulle få den där sprutan, att vi aldrig skulle ses mer.
Han låg bara lugnt i min famn och tittade på mig med sina stora, bruna och sorgsna ögon.
Jag bara grät och klappade hans varma och mjuka päls. När sköterskan gav homom sprutan grävde jag ner ansiktet i hans underbara päls och höll andan, med tårarna sprutande tills hans
lilla hjärta hade slutat slå.
Skulle jag kunnat hade jag nog skrikit rakt ut av smärta och sorg.
Efteråt kände jag mig helt tom.
Inga tankar, inga ord.
Ingenting kände jag, förutom en enorm saknad.
Trollet
Ja det är inte kul när ens djur blir dåliga och dör. Hade en kanin som hette Hjördis som blev nästan sju år och henne saknar jag något enormt. Hon var så social och annorlunda, som en lite katt fast hon var kanin.
Det var en stark berättelse.. Usch, hemskt.. pratade med min sambo om det där, om när ens husdjur dör. Vi har ju inget husdjur, och har aldrig haft förutom under ett år då vi lite till och från var hundvakt åt Camillas pappas tax. Men det måste kännas hemskt när ett husdjur, en familjemedlem, efter många år måste somna in.. och dessutom vara med när det sker.. Jobbigt.. Döden är hemsk.. Jag är rädd för döden.. men det värsta är om det skulle hända våra barn något.. då får det hellre hända mig!!!!
jaja, du blev kanske inget klokare av det där.. :-)
Känner så med dig, de är ju en del av familjen de små liven!
Var tvungen att gå in och läsa ditt inlägg själv, min sambo berättade om det.
Och jag grät! Tycker så synd om Dig, men nu mår Han bra igen, erat Troll. Ingen cancer, inga plågor. Och Ni syns ju i Nangijala *blinkar bort en tår*
Tack för era omtänksamma ord.
Vill bara säga att jag är oerhört glad att jag var med när han somnade in. Jag skulle inte klara av att lämna honom där ensam eftersom han avskydde att vara hos veterinären och tanken på att i sitt sista andetag skulle vara med någon främmande människa var nog värre än att vara där själv.
Usch, nu rinner tårarna igen.
Nu gråter jag också!!
Kanske ännu lättare att förstå känslan när man har en egen hund (som ju jag råkar ha), för man vet ju att den där dagen kommer förr eller senare....