När hösten kom...
I onsdags kom hösten till Göteborg på riktigt.
Höstkylan bet sig fast i min kropp och gav ett löfte om att inte försvinna förrens i april.
Det är likadant varje år, jag fryser ända inifrån skelettet hela hösten, vintern och en bit in på våren.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag klär på mig, jag fryser ändå. Underställ, mössa, vantar, halsduk och en tjock vinterjacka.
Brrrr... jag kommer att frysa i sex månader.
Värst är det nog om händer, fötter och näsan.
Näsan blir som en kall isbit, fingrarna och tårna som istappar och rätt så ofta blir både fingrar och tår helt vita och känseln försvinner så att de känns helt avdomnade. Blodet försvinner ur dem och de ser ut som om de var döda, likbleka fingrar.
Detta händer inte bara ute om vintern utan det blir så lite när som helst, även inomhus alltså.
Jag ska återkomma med en bild på detta underliga fenomen så att ni får se hur himla knäppt det ser ut.
Höstkylan bet sig fast i min kropp och gav ett löfte om att inte försvinna förrens i april.
Det är likadant varje år, jag fryser ända inifrån skelettet hela hösten, vintern och en bit in på våren.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag klär på mig, jag fryser ändå. Underställ, mössa, vantar, halsduk och en tjock vinterjacka.
Brrrr... jag kommer att frysa i sex månader.
Värst är det nog om händer, fötter och näsan.
Näsan blir som en kall isbit, fingrarna och tårna som istappar och rätt så ofta blir både fingrar och tår helt vita och känseln försvinner så att de känns helt avdomnade. Blodet försvinner ur dem och de ser ut som om de var döda, likbleka fingrar.
Detta händer inte bara ute om vintern utan det blir så lite när som helst, även inomhus alltså.
Jag ska återkomma med en bild på detta underliga fenomen så att ni får se hur himla knäppt det ser ut.
Kommentarer
Trackback