rumbaqueen

Vi stod och pratade en stund och kom fram till att vi nog var rätt så lika jag och han.

Vi båda känner en massa människor, är i stort sett glada och trevliga mot de flesta vi möter och har inga som helst problem med att ta kontakt, prata och umgås med nya personer.

Det kan kanske verka som om jag har en hel drös med vänner, och det kanske jag har.

Men det är väldigt få som känner mig.

Med det menar jag att det är en väldigt liten skara, väl valda personer som verkligen känner mig.

Som jag har släppt in.

De vet hur jag tänker, vad jag känner och för dem kan jag utan problem prata om allt.

De här personerna vet att de kan ringa mig mitt i natten om de behöver och att jag finns där för dem då, utan minsta tvekan.

Men som sagt, de är få. Denna lilla skara människor som jag inte skulle klara mig utan.
Tyvärr är det svårt, ju äldre man blir, att hitta nya riktigt bra vänner.

Men jag tror att jag har en på G och det är bara för mig att hoppas,

hoppas att han vill släppa in mig också.