rumbaqueen

Igår hade jag nog en av de värsta dagarna i mitt liv.
Redan när jag vaknade kände jag att detta kommer bli en eländig dag
om inte något väldigt speciellt inträffar.
Planen för dagen var att åka och kolla på soffa och säng efter jobbet och även
om jag vet att jag måste så får det mig att må piss.
Möbler ska man inte titta på själv.
Man ska ha någon med sig.
Någon att provsitta och provligga med.
Det är hemskt att behöva göra det själv.

Just igår tänkte jag mycket.
Jag tänkte på vad jag har och inte har, på framtiden och på det som varit.
Det som gjorde mig totaldeppig igår var framtiden.
Normalt brukar jag tänka positivt om den och tänka att allt ordnar sig till det bästa,
men igår hade de tänkarna gömt sig väl någonstans i huvudknoppen.
Det var bara tråkigheter som kom fram och som gjorde att jag spårade ut totalt.

Det är sådana här dagar som jag ska hålla mig för mig själv.
Inte ringa och gråta i telefonen.
Fast det kändes skönt att göra det.
Det gjorde dagen lite bättre att tala om vad jag står, vad jag vill.
Det enda som är tråkigt är att det ibland känns som jag säger det till döva öron.
Jag avskyr att ljuga, att tala osanning och skulle aldrig göra det om vad jag känner.
Det som för tillfället gör mest ont är att inte bli trodd.
Att du tror att jag ska ändra mig, göra en helomvändning.
Du får ju mitt hjärta att svämma över.

Igår kväll var jag ute på Brännö med dansgänget.
Vi åt och drack gott vin hos JW och sedan gick vi ner till bryggan.
Det var säsongsavslutning för 'dans på brännö brygga' och det var en massa glatt folk där.
Vi dansade hur mycket som helst och hade jättekul.
Speciellt roligt var det att dansa med LS.
Han var i sitt esse och släppte på alla spärrar och jag skrattade så magen värkte.
LS är ju en av de där få som kan få mig på gott humör bara genom att visa sig
 och det lyckades han med igår.
Även om jag hade trott att min kväll skulle bli aningens avslagen,
med tanke på hur dagen hade varit.

Hem kom jag sent och jag somnade bums.


Idag ska jag packa.
Bläää...
Det är likadant som med soffan, packa får mig att må illa även om jag vet att det är nödvändigt.
Jag blir snurrig i huvudet av allt jag måste göra.
Nu vet 'de onormala' också att vi ska separera, det är bra.
Den enda som inte vet än är Johan.

Min kära vän emigranten Johan.
Om inte Brorsan har sagt något förstås.
Jag hoppas att han kommer och hälsar på snart så att vi kan dricka Southern Comfort,
  prata kärlek och livet en hel natt.
 Johan du måste komma hit. Jag behöver prata av mig till någon som inte dömmer.

Imorgon blir det en helt vanlig dag.
Sam har fotbollscup och jag ska vara där och titta och heja på,
precis så som mammor ska.