rumbaqueen

Funderade lite på det här med att be om saker.

Att fråga om hjälp och så menar jag.

Jag gör inte gärna det.

Det är inte så att jag inte vill ha hjälp utan det är bara ett sätt för mig att slippa bli besviken.

Att slippa få höra ett nej.

För om man får höra nej tillräckligt många gånger slutar man att fråga.

Detta är ingenting som jag tidigare har grubblat över utan det har varit ganska självklart
för mig att ta tag i saker och ting själv.

Att fixa det mesta på egen hand.

Det har liksom varit så i större delen av mitt vuxna liv.

Nu försöker jag att tänka på det, men för det mesta glömmer jag av (eller väljer)
att inte fråga av ren vana.

Det är en olat jag har som jag helt klart ska jobba på att bli av med.

Jag får för mig att Anima tar illa upp ibland för att jag inte frågar honom
och det ger mig lite dåligt samvete faktiskt.
(Tror jag får fråga honom om det faktiskt)

Det är ju världens lyx att ha någon som skruvar elkablar, borrar, monterar,
och masserar onda ben om man bara ber om det.
Ska sanningen fram behöver jag oftast inte ens fråga honom, han erbjuder sig.

 Jag sa det till honom (att jag tyckte det kändes som världens lyx att ha någon som fixar
sådana saker) när vi höll på att greja hemma för inte så längesedan,
han tyckte nog att jag var lite knäpp som tyckte så.

Men är man inte van vid det så är det lyxigt.

Sen funderade jag på hur jag ber om hjälp.
Jag frågar nästan uteslutande: Har du lust att...
eller: Tror du att du skulle kunna... om du har tid.
Kanske borde jag istället bara säga: Kan du hjälpa mig med...
eller: Hjälper du mig med...

Ja, hur ska man fråga egentligen?
Om det finns någon som har lust att hjälpa mig med det, blir jag glad.
Om ni har tid, vill säga ;)