Man lever bara en gång.
Är det konstigt att det gör mig ledsen?
För första gången i mitt liv känns det helt rätt att säga vi, vårt och oss.
Jag gör det utan att tänka på det.
Det är väl klart att jag blir ledsen när verkligheten kommer ikapp.
Folk säger till mig hela tiden att jag (vi) inte ska ha så bråttom, att vi ska dra lite i bromsen,
att det är bra att ta det lugnt och sansat.
Jag kan väl i och för sig hålla med om det (jag förstår vad de menar)
men eftersom vi känns så helrätt ser jag ingen anledning att ta det lugnt.
Jag tänker att man lever bara en gång och enligt min mening borde man leva
som om varje dag vore den sista.
För tänk om jag eller Anima kolar imorgon.
Då kommer jag att ångra mig resten av livet att jag tog det lugnt
och inte gjorde det som kändes rätt just då.
Jag har redan tagit det lugnt och inte följt mitt hjärta tillräckligt mycket i mitt liv.
Jag vill inte leva så längre. Jag vägrar.
Ett bekymmerslöst och lyckligt liv vill jag leva.
Tillsammans med Anima.
Kom att tänka på den där dikten jag läste i somras:
"Jag har levt mitt liv mellan sommarens längtan och vintern köld.
När jag var yngre brukade jag tänka att när sommaren kommer ska jag bli förälskad i någon
som jag kan tycka mycket om, och det är då jag skall börja leva på riktigt.
Men när jag hade gjort allt det där som jag först var tvungen att göra var sommaren redan över
och det som återstod var bara vinterns köld.
Och det var inte det livet som jag hade tänkt mig."
Over and out från den blåögde bruden.