rumbaqueen

Här är mitt svar till alla er som undrar.

Jag är trött på att få frågan, att veta att den kommer förr eller senare.
Jag har ingen lust att ständigt behöva förklara och försvara mina val och handlingar.
Nu är jag less på det.

Den ständiga frasen/ frågan är som följer:
Inte för att jag har med det att göra men...
...Är Anima anledningen till att du skilde dig.
Var det för hans skull?

Mitt svar är nu och för alltid: Nej, nix, njet.

Det var inte för hans skull.
Inte ens på grund av honom, för jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att
han skulle vilja vara intresserad av en lastgammal och avdankad tvåbarnsmamma.
Vare sig om hon var gift eller nyskild.

Separationstankarna hade jag haft till och från innan jag ens träffade honom första gången.
Men som så många andra försökte jag med alla (enligt mig) tänkbara medel få livet att fungera.
I alla fall hjälpligt.
Det gick väl inte särskilt bra och till slut fick jag nog.
Jag orkade inte försöka mer, jag ville helt enkelt inte längre.
Min kärlek till D var slut och jag insåg och accepterade att den aldrig skulle komma tillbaka.
Och för att vara lite ego så ville jag helt enkelt inte leva ett kärlekslöst liv.

Men det är klart.
Anima är inte helt oskyldig.
Inte för att han gjorde något eller visste vad jag tänkte om just honom då.
Men det jag kände för honom gjorde att jag snabbare kom till skott.
Annars kanske jag skulle valt den lätta vägen i ytterligare ett par år.
Att ensam ta beslutet om skilsmässa och genomföra det är nämligen något av det mest
psykiskt påfrestande jag har gjort.
Att bara tänka på mig själv och såra andra utan ens att tänka tanken på att försöka
en sista gång.
Jag hade bestämt mig.

Jag träffade Anima första gången i april 2006 om jag inte helt missminner mig.
Då gick vår gamla chaufför i pension och Anima tog över hans jobb.
Jag gillade honom redan från första stund.
Samma kassa humor, glimten i ögat, rolig, snäll, otroligt lätt att prata med,
förmågan att vara seriös och vuxen när tillfället kräver det men samtidigt kunna 
spåra ut helt åt andra hållet.
Och det jag gillade mest då (och fortfarande gör)
är att han är ärlig och säger precis vad han tycker och tänker.

Redan efter ett halvår kände jag att jag kunde prata med honom om precis allt.
Men ändå tog det ända till våren 2007 innan jag ens yppade minsta lilla om att mitt äktenskap
var en katastrof (enligt mig).
Han blev faktiskt förvånad för han liksom så många andra hade bara fått se den där
lyckliga fasaden jag visade upp.
En annan sak jag inte berättade på väldigt länge var hur jag kände för honom.
Jag hade väl tänkt att aldrig någonsin säga något heller men han förstod nog det tillslut ändå.
Och den där romanen jag skrev, fick han läsa efter min flytt.

I och med att jag lärde känna Anima fick jag större känslor för honom än bara vänskap.
Jag insåg då, när inte känslorna försvann utan bara blev större och fler,
att jag inte längre kunde eller ville leva det livet jag levde.
Så efter en hel massa funderande fram och tillbaka tog jag det slutgiltliga steget
och talade om för D hur jag kände det och att vi inte fanns mer.

Hela våren var jag var helt och fullt inställd på att leva ett liv som ensamstående
tvåbarnsmor med varannanvecka-barn.
Jag trodde inte för en sekund att det skulle bli han och jag på riktigt.
Även om jag hela sommaren gick och hoppades.
Det var nog inte förens efter semestern som jag på allvar började tänka att det kunde bli vi.
Som jag blev säker på att han också ville.
Att det inte bara var jag.

Nu blev det som sagt vi och det är jag oerhört glad och tacksam för.
Just nu är jag lyckligare än på otroligt länge och jag skulle med lätthet kunna spendera
resten av mina dagar med Anima.
Han är okomplicerad att vara med och han gör mig glad.

Jag är kär och jag älskar.
Men det viktigaste av allt är att jag känner mig älskad av den som har stulit mitt hjärta
och som jag lever och delar vardag en med.
Det gör livet lätt att leva.