rumbaqueen

Jag tänker ganska mycket på framtiden för tillfället och det är egentligen
tre olika scenarier jag ser framför mig.

Det första är precis så som jag skulle vilja ha det och i det är alla mer eller mindre lyckliga
och tillfreds med livet och tillvaron.
Jag tror att barn mår bättre av att ha två glada föräldrar som accepterar och respekterar varandras val, är vänner och samarbetar även om det inte bor ihop.

Det andra är såklart den gyllene medelvägen och jag skulle klara av om det blev så också,
för i den är de flesta också glada.
Även om det blir en utmaning att klara av den grå vardagen nästan själv.

Det är den tredje jag fasar för och det är nog den som jag tyvärr tror kommer att bli.
Inte för att jag vill det, men tyvärr beror det inte på mig.
Jag kan inte påverka. Jag får bara gilla läget.
Jag brukar tänka på hur det kommer bli hemma i lägenheten med barnen och utan dem.
Hur det blir på jobbet, där jag kommer att bli påmind alldeles för ofta.
Jag försöker tänka att jag ska vara som vanligt men jag vet att det kommer bli skitsvårt. 
Att jag måste stänga av mina känslor, för att kunna fungera.

Det är inte lätt att stänga av ska ni veta.
Det är något av det svåraste som finns och kräver oerhört mycket.
Jag har varit tvungen att göra det en gång när jag var i tonåren och då var det
enbart för att överleva.
Den gången stannade jag avstängd i flera år och utvecklade ett extremt
självdestruktivt beteende.
Behandlar man sig själv, både fysiskt och psykiskt, riktigt illa upptar det en så pass stor del
av ens tankar att den riktiga smärtan bara gör sig påmind ytterst sällan.
Jag gjorde allt för att tvinga mig själv att inte tänka på det som orsakade
en så stor sorg i mitt hjärta.
Jag är i och för sig övertygad om att det inte kommer att bli så illa.
Denna gången är jag ju beredd på vad som kanske händer och försöker redan nu ställa in mig på hur det kommer att bli.

När jag blev gravid insåg jag att jag inte kunde hålla på så längre och jag jobbade hårt i åtta år 
för att komma bort från detta beteende och jag har helt och hållet släppt det nu.
Det vore så oerhört sorgligt om jag blir tvungen att ta fram det igen, bara för att stå ut.

Jag vet att det låter konstigt men det var ett sätt att stå ut.
Jag tror inte att det var så många som visste eller märkte hur jag mådde och vad jag gjorde med mig själv för jag var alltid glad och positiv.
I alla fall så fort det var någon annan i närheten.

Jag fick till och med ett riktigt bryt en gång då jag planerade att avsluta mitt då miserabla liv.
Under flera månaders tid var det det enda som upptog mina tankar.
Jag hade planerat allt in i minsta detalj och när jag stod där på räcket mitt i natten,
ensam, aspackad, påtänd, 18 år gammal, tittade på havet mitt emellan Sverige och Tyskland 
och räknade ner mot min inre frid kom det en äldre man gående på däck.
Han började prata med mig och eftersom jag inte hade hjärta att hoppa när någon tittade på
(jag ville ju inte göra någon annan illa) så gick jag ner från räcket
och tänkte att så fort han går så är det dags.

Han gick inte.

Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om men han fick mig att se
att det det fanns en annan utväg.
 Han följde mig till hytten och såg till att jag kom isäng ordentligt
och efter det såg jag honom aldrig mer.
Jag skulle vilja tacka honom.

Så illa blir det aldrig igen för har man barn så finns det alltid glädje och mening med livet.
Mina barn är mitt allt och jag älskar dem mer än något annat.