rumbaqueen

Satt och skrev ett sms alldeles nu.
Det blev en mindre roman, så personen det var avsett för får nog aldrig läsa det.
 Jag kommer bara att bli uppfattad som patetisk, desperat och dum i huvudet
och det vill ju ingen normal människa.
 
Kanske skickar jag det vid ett annat tillfälle eller bara visar det, utan att skicka.

Det är så mycket jag vill, både säga, visa och göra men jag är tvungen att hejda mig.
Jag vill inte skrämma bort, jag grabbar tag i minsta halmstrå,
i allt som får min näsa att hålla sig över vattenytan.
Jag hoppas att framtiden blir så som jag vill.

Jag längtar till hösten.
Då inbillar jag mig att allt är bättre.
På det ena eller det andra sättet.

Vart är mitt liv påväg?

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Uppdatering 10 minuter senare:

Jag raderade hela skiten.
Det är bäst att det blir osagt/ oläst.
I alla fall just för stunden.

Min mamma har skällt på mig.
Tycker jag ska tänka mig för, noga, noga.
Jag vet att hon vill mitt bästa, men mammor ska inte skälla och förmana.
De ska bara lyssna och finnas där.

Jag tänker så det knakar... bara så ni vet.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

ytterligare 5 minuter har gått:

Nu var jag påväg att skriva samma roman via mail men hejdade mig halvvägs och raderade.
Nu ska jag gå på fest och telefonen lämnar jag hemma.
Bara för att vara på den säkra sidan.