rumbaqueen

Jag tycker så synd om barnen.

De är helt oskyldiga i det som händer men ändå är det de som får lida mest.
De senaste dagarna har de öppnat sig lite mer och jag har fått reda på en liten promille
av hur de antagligen känner om skilsmässan.

Bubba som är lite mer öppen och lättpratig av sig sa helt plötsligt i tisdags
att han tyckte att det var jobbigt nu innan skilsmässan (skilsmässan = jag flyttar ut)
för det blir en sån massa bråk hemma.
Det stämmer väl.
För även om vi försöker att inte trampa varandra på tårna så är det ibland oundvikligt.

W är Bubbas motsats.
Han är butter, dyster och säger inte ett knyst om man inte lägger orden i munnen på honom.
Men man märker att han funderar och har åsikter och när man väl får han att yppa lite av vad han tycker och tänker så brister det för honom och han börjar att gråta även om han försöker att kämpa för att hålla tårarna kvar.
Idag hade han en sådan dag och jag fick höra att han kände sig besviken på oss och över det faktum att vi ska gå skilda vägar.

Det gör mig ledsen att se dem ledsna.

Jag tror och hoppas att trots denna jobbiga förändring i deras liv, så kommer de märka att
allt blir bättre när det har lugnat sig lite och vi alla har fått in nya rutiner i vår tillvaro.