rumbaqueen

Nu är jag här igen.

Jag försöker att släppa det, glömma min miss, strunta i det helt enkelt.
Det går inte så bra.
Inte ens glass hjälper.

Men det är klart.
Det kanske är så när man faktiskt bryr sig.

Låg på sängen en stund och stirrade upp i taket.
Tänkte på att jag inte någon gång i hela mitt långa liv på riktigt har brytt mig.
Inte såhär i alla fall.
Förut har jag tänkt att allt ordnar sig, att jag klarar mig alltid.
Nu gör jag inte det längre.
Klarar mig alltså.

Glassen gör att jag gråter.
Det är varken gott eller roligt att äta glass ensam längre.
Inte när det finns en likadan glassgalning som jag som man kan äta med.
Jag vill inte gråta men tårarna rinner ändå.

Jag vill ha kontroll, inte vara svag och spåra ur såhär.
Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur kroppen på mig.

I morgon blir allt bättre, hoppas jag.
Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.