rumbaqueen

Idag är en sådan där dag jag känner mig helt deppad.
Ingenting hjälper.
Inte att kramas, inte att pussas, inte att promenera för att få ordning på virret uppe i knoppen,
inte att skriva ner det på papper.
Jag undrar varför jag inte bara kan vara nöjd och glad för det jag har just nu.
Varför måste framtiden spela en sådan stor roll för mig?
Dåligt samvete ger det mig också.

Idag är det en sådan där dag när jag skulle vilja berätta och förklara en hel massa för Anima,
men jag låter bli.
Jag besparar han mina vimsiga och något egoistiska tankar.
Tänker att han kanske inte skulle förstå och att det bara skulle kännas värre då.
Men det är klart, jag får ju aldrig reda på om han skulle förstå om jag inte berättar.
Men den dagen är inte idag.
Idag får ni ta del av vimset, ni som ändå inte känner mig på riktigt.

Kontroll

Jag är utan kontroll och jag avskyr det.
Känslorna gör som de vill och jag kan bara stå bredvid och iaktta.
Förr hade jag kontroll.
Men när jag träffade Anima försvann den och jag har inte sett röken av den sen dess.

Att veta precis vad jag vill, att vara bombsäker på det och ändå inte få det.
Att bara gå och hoppas att han jag vill dela allt med, ska säga att han vill samma som jag.

Det suger att vara bombsäker.
Jag vill inte pressa eller tvinga, inte tjata eller be.
Jag vill att han ska vilja själv, inte göra något förhastat.
Jag vill att han ska säga att han vill samma som jag, samtidigt som jag vill det.
- Varför vill han inte lika mycket som jag?
Bläää...

Önskade att jag kunde stänga av ibland.
Känslorna alltså.
Bara strunta i dem och gilla läget.
Det går ibland, men för det mesta är det bara kaos i hjärtat.

Tänkte på en sak när jag var ute och försökte få ordning på tankarna.
Det var det här med att veta precis vad jag vill.
Och det är en helknäpp tanke men ni får veta ändå:
- Om Anima skulle få för sig att fråga mig idag om vi skulle gifta oss, och mena det,
skulle jag utan att tveka svara ja.
Helt sjukt, jag vet. Jag som precis har skiljt mig.
Men eftersom jag nu för tiden vet precis vad jag vill ha i mitt liv skulle mitt ja
komma direkt från hjärtats djup och av helt rätt anledning.
(Inte för att han skulle fråga, men ändå.)
Jag älskar honom och jag vill pussa hans tandlösa mun när han är 93.
Så är det bara.

Det suger att veta vad man vill när man bara kan stå bredvid och titta på.

Jag var tvungen att plocka ur spiralen igår.
Gynekologtanten sa att jag måste ha ett spiraluppehåll på minst en månad.
Det suger också.
Skulle kännas mycket bättre om det var ett gemensamt beslut.
Men det är klart, jag hade inte så mycket val.
Ibland bara måste man göra sådana saker även om det inte var riktigt enligt planen.

Jag vill ju i och för sig jättegärna bli gravid och skulle bli strålande glad om det blev
en liten bäbis i min mage, men som med så mycket annat när man är två
är jag inte självbestämmande.
Och även om han säger att han vill ha barn, känner jag att han tvekar.
Jag kan i och för sig förstå det eftersom det förändrar hans liv
så otroligt mycket mer än det förändrar mitt.

Det är skit att inte ha kontroll.
Att inte kunna bestämma själv när man vet precis vad man vill.
Mina känslor och tankar bara irrar och virrar.
Gör som de själva vill.
Det suger.