Varför
Varför kan jag inte bara ta det lugnt när jag är hemma?
När jag är borta känns det alltid bättre.
Jag tar det hela med ro då.
Känner ingen stress utan känner mig i stort sett nöjd med min stundande livssituation.
Men det räcker att jag har varit hemma ett par timmar så kommer oron krypande.
Den där klumpen i halsen, ringen som kramar runt hjärtat, irritationen, ledsamheten
och känslan av att vara den mest ensamma människan på jorden.
Nu är det en månad tills jag ska flytta, jag längtar dit.
En månad tills jag kan bli som vanligt igen, tills jag får ro i kroppen.
Undrar ibland hur jag ska klara att vänta så länge, för det känns som en hel evighet.
Mannen säger inte så mycket längre, han har gett upp hoppet.
Låter mig gå.
Det är bra.
För allas skull.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag är borta känns det alltid bättre.
Jag tar det hela med ro då.
Känner ingen stress utan känner mig i stort sett nöjd med min stundande livssituation.
Men det räcker att jag har varit hemma ett par timmar så kommer oron krypande.
Den där klumpen i halsen, ringen som kramar runt hjärtat, irritationen, ledsamheten
och känslan av att vara den mest ensamma människan på jorden.
Nu är det en månad tills jag ska flytta, jag längtar dit.
En månad tills jag kan bli som vanligt igen, tills jag får ro i kroppen.
Undrar ibland hur jag ska klara att vänta så länge, för det känns som en hel evighet.
Mannen säger inte så mycket längre, han har gett upp hoppet.
Låter mig gå.
Det är bra.
För allas skull.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag fick för ett litet tag sedan reda på att jag inte är älskad längre.
Jag är nu mer oälskad.
Vad känner jag för det kan man ju undra?
Man skulle nog tro att jag blev i alla fall lite ledsen men jag känner ingenting särskilt.
Det känns precis som vanligt.
Jag har inte känt mig älskad det senaste året, vilket i och för sig är ganska tragiskt,
så därför är det liksom ingen chock när jag nu får höra det i ord.
Jag påstår inte att mannen inte har älskat mig, för det har han säkert,
men han har varit otroligt dålig på att visa det.
Det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag.
Det är något att tänka på, att komma ihåg inför framtiden.
Både för mannen och mig, så att det aldrig blir så igen.
Det är kanske även det som gör att jag inte längre tänker hålla inne med vad jag känner,
att själv vara ännu tydligare med vad mitt hjärta rymmer, oavsett hur utgången blir.
Det är bättre att vara tydlig och tala om, att visa, än att bittert ångra sig
när det redan är för sent.
Det tror i alla fall jag.
Jag är nu mer oälskad.
Vad känner jag för det kan man ju undra?
Man skulle nog tro att jag blev i alla fall lite ledsen men jag känner ingenting särskilt.
Det känns precis som vanligt.
Jag har inte känt mig älskad det senaste året, vilket i och för sig är ganska tragiskt,
så därför är det liksom ingen chock när jag nu får höra det i ord.
Jag påstår inte att mannen inte har älskat mig, för det har han säkert,
men han har varit otroligt dålig på att visa det.
Det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag.
Det är något att tänka på, att komma ihåg inför framtiden.
Både för mannen och mig, så att det aldrig blir så igen.
Det är kanske även det som gör att jag inte längre tänker hålla inne med vad jag känner,
att själv vara ännu tydligare med vad mitt hjärta rymmer, oavsett hur utgången blir.
Det är bättre att vara tydlig och tala om, att visa, än att bittert ångra sig
när det redan är för sent.
Det tror i alla fall jag.
En liten vers och några tankar
Kom och tänka på en liten vers som min lågstadie lärarinna
skrev i min poesibok för länge sedan.
Somliga dagar går allt så lätt
solen den skiner och talen blir rätt
Spelar man kula, vinner man bums
Rasten är rolig och maten är mums
Andra dagar går allt på sne
försöka med något är ingen idé
Man glömmer och tappar, blir sist och sämst
man ramlar på gården och slår sig hemskt
Nu hoppas jag på en somlig dag.
De somliga dagarna har inte duggat tätt i mitt liv detta året
men jag känner att det är påväg att vända.
Nu när jag vet att den enda som kan göra mitt liv bra igen, är jag själv.
Ingen annan kan jag lita på att fixa detta åt mig.
I början på detta året, när tankarna på att lämna tog grepp om mig ordentligt,
var ensamheten det jag var mest rädd för.
Att jag skulle sitta där i min lägenhet övergiven och bara känna att jag
hade begått det största misstaget i mitt liv.
Jag har under månader av funderande och grubblande kommit fram till att
jag inte är det minsta rädd för det längre.
Faktum är att jag har kommit fram till att jag uppskattar ensamhet.
Tid att reflektera över vad som är viktigt i livet
Vad man vill göra och vem/ vilka man vill göra det med..
Även om det är trevligt att dela sin vardag med någon så känns det inte som en
katastrof längre om det inte blir så.
En sak jag redan nu har bestämt mig för är att återinföra mina fredagsmiddagar.
Eller så kanske det blir lördagsmiddagar, vi får se.
Jag älskar att laga och äta god mat med goda vänner regelbundet.
Och dricka goda öl och gott vin.
skrev i min poesibok för länge sedan.
Somliga dagar går allt så lätt
solen den skiner och talen blir rätt
Spelar man kula, vinner man bums
Rasten är rolig och maten är mums
Andra dagar går allt på sne
försöka med något är ingen idé
Man glömmer och tappar, blir sist och sämst
man ramlar på gården och slår sig hemskt
Nu hoppas jag på en somlig dag.
De somliga dagarna har inte duggat tätt i mitt liv detta året
men jag känner att det är påväg att vända.
Nu när jag vet att den enda som kan göra mitt liv bra igen, är jag själv.
Ingen annan kan jag lita på att fixa detta åt mig.
I början på detta året, när tankarna på att lämna tog grepp om mig ordentligt,
var ensamheten det jag var mest rädd för.
Att jag skulle sitta där i min lägenhet övergiven och bara känna att jag
hade begått det största misstaget i mitt liv.
Jag har under månader av funderande och grubblande kommit fram till att
jag inte är det minsta rädd för det längre.
Faktum är att jag har kommit fram till att jag uppskattar ensamhet.
Tid att reflektera över vad som är viktigt i livet
Vad man vill göra och vem/ vilka man vill göra det med..
Även om det är trevligt att dela sin vardag med någon så känns det inte som en
katastrof längre om det inte blir så.
En sak jag redan nu har bestämt mig för är att återinföra mina fredagsmiddagar.
Eller så kanske det blir lördagsmiddagar, vi får se.
Jag älskar att laga och äta god mat med goda vänner regelbundet.
Och dricka goda öl och gott vin.
Bråk
Igår blev det bråk hemma
Vi som aldrig brukar bråka
Det sades en del saker med enda avsikten att såra, att tillfoga smärta
Det fungerade
Att be om ursäkt är bra och förklara varför
Men något är för alltid förstört och det gör ont
Man ska kanske tänka sig för innan
När inte ens havet hjälper
Vem man ber om hjälp när ens inre är i uppror
När man bestämt sig för att dränka sina sorger med alkohol
Men räddningen kom
Ställde upp när den behövdes som mest
Det är skönt att veta att den finns
Att jag kan få prata
Att känna stöd
Anima
Förlåt att jag var så off
Huvudet snurrade av tankar, omöjliga att slå åt sidan
Jag vill gottgöra
Ge mig en chans till
Jag vet att du förstår
Idag har varit upp och ner, hit och dit
Ont i magen
Glädje
Illamående
Lugn
Ledsenhet
Skratt
Ensamhet
Ont i själen
Mer illamående
Imorgon ska mycket av det praktiska diskuteras
Vi ska inte bli arga mer
Agera som förståndiga vuxna
Avsluta det snyggt, som någon uttryckte det
Undrar om jag kan sova ikväll
Kunde det inte igår
Det är jobbigt att vara trött
Trött i kroppen
I själen
Ändå vill inte ögonen somna
Nu är barnen hemma igen
Jag måste vara glad
Det är svårt
Jag mår illa
Vi som aldrig brukar bråka
Det sades en del saker med enda avsikten att såra, att tillfoga smärta
Det fungerade
Att be om ursäkt är bra och förklara varför
Men något är för alltid förstört och det gör ont
Man ska kanske tänka sig för innan
När inte ens havet hjälper
Vem man ber om hjälp när ens inre är i uppror
När man bestämt sig för att dränka sina sorger med alkohol
Men räddningen kom
Ställde upp när den behövdes som mest
Det är skönt att veta att den finns
Att jag kan få prata
Att känna stöd
Anima
Förlåt att jag var så off
Huvudet snurrade av tankar, omöjliga att slå åt sidan
Jag vill gottgöra
Ge mig en chans till
Jag vet att du förstår
Idag har varit upp och ner, hit och dit
Ont i magen
Glädje
Illamående
Lugn
Ledsenhet
Skratt
Ensamhet
Ont i själen
Mer illamående
Imorgon ska mycket av det praktiska diskuteras
Vi ska inte bli arga mer
Agera som förståndiga vuxna
Avsluta det snyggt, som någon uttryckte det
Undrar om jag kan sova ikväll
Kunde det inte igår
Det är jobbigt att vara trött
Trött i kroppen
I själen
Ändå vill inte ögonen somna
Nu är barnen hemma igen
Jag måste vara glad
Det är svårt
Jag mår illa
Havet
Havet hjälpte.
Det arga försvann.
Jag blev lite ledsen ett tag istället men det försvann också.
Istället blev havet blev några droppar större och saltare.
Det är stillheten vid havet som jag finner rogivande.
Doften av salt och tång.
Bruset som blir när vågorna slår mot klipporna.
Måsarnas skrän långt uppe i skyn.
Det spelar ingen roll om det blåser som idag eller om det är stiltje, havet är alltid lika vackert.
Tur att jag bor så nära.
Mitt enda problem är att välja rätt plats.
Det krävs olika hav beroende på vad jag vill ha ut av mitt besök.
Vill jag gå och filosofera, blir det klipporna.
Vill jag bara strosa runt och drömma mig bort, blir det öde stränder.
Vill jag bara koppla av blir det en filt på en strand och så är det bara att lägga sig ner och blunda.
Vill jag som idag bli av med ilska, blir det bland båtar.
Båtar får mig att tänka på annat.
Sen är det skönt att sitta/ligga och titta på båtarna när de puttrar förbi.
Lugnt och stilla.
Tänkte på en annan sak också.
Mannen frågar om varför jag känner mig ledsen och tycker situationen är jobbig
om jag ändå redan har bestämt mig.
Bara för att man har bestämt sig betyder inte det att det är lätt.
Det är inte lätt att bryta från allt som har varit ens liv de senaste 13 åren.
Det är inte lätt att välja något annat än vad man är van vid.
Att gå från det som hjälpt till att forma mig till den jag är idag.
Som förövrigt är en mycket mer tillmötesgående och sympatisk person än för 13 år sedan.
13 år.
Det är hela mitt vuxna liv.
Tro fan att det känns svårt och gör mig ledsen.
Men jag har bestämt mig.
Jag ser en ny och bra början inte ett slut.
Det arga försvann.
Jag blev lite ledsen ett tag istället men det försvann också.
Istället blev havet blev några droppar större och saltare.
Det är stillheten vid havet som jag finner rogivande.
Doften av salt och tång.
Bruset som blir när vågorna slår mot klipporna.
Måsarnas skrän långt uppe i skyn.
Det spelar ingen roll om det blåser som idag eller om det är stiltje, havet är alltid lika vackert.
Tur att jag bor så nära.
Mitt enda problem är att välja rätt plats.
Det krävs olika hav beroende på vad jag vill ha ut av mitt besök.
Vill jag gå och filosofera, blir det klipporna.
Vill jag bara strosa runt och drömma mig bort, blir det öde stränder.
Vill jag bara koppla av blir det en filt på en strand och så är det bara att lägga sig ner och blunda.
Vill jag som idag bli av med ilska, blir det bland båtar.
Båtar får mig att tänka på annat.
Sen är det skönt att sitta/ligga och titta på båtarna när de puttrar förbi.
Lugnt och stilla.
Tänkte på en annan sak också.
Mannen frågar om varför jag känner mig ledsen och tycker situationen är jobbig
om jag ändå redan har bestämt mig.
Bara för att man har bestämt sig betyder inte det att det är lätt.
Det är inte lätt att bryta från allt som har varit ens liv de senaste 13 åren.
Det är inte lätt att välja något annat än vad man är van vid.
Att gå från det som hjälpt till att forma mig till den jag är idag.
Som förövrigt är en mycket mer tillmötesgående och sympatisk person än för 13 år sedan.
13 år.
Det är hela mitt vuxna liv.
Tro fan att det känns svårt och gör mig ledsen.
Men jag har bestämt mig.
Jag ser en ny och bra början inte ett slut.
Sanningen
Jag höll mig nog inte helt till sanningen i förra inlägget.
Jag förväntar mig faktiskt något...
...och det är att allt går åt skogen.
Man blir inte lika besviken då.
Om man redan är beredd på det värsta, menar jag.
Då blir det lite mer: Ja, ja det var ju ändå det jag trodde.
Jag förväntar mig faktiskt något...
...och det är att allt går åt skogen.
Man blir inte lika besviken då.
Om man redan är beredd på det värsta, menar jag.
Då blir det lite mer: Ja, ja det var ju ändå det jag trodde.
Dessa jävla tårar
Fick ett brev av mannen idag.
Ett handskrivet, flera sidor långt brev.
Det stod en massa fina saker där och han vill att jag ska ge oss en sista chans.
Bara några månader till.
En sista, sista chans innan vi går åt olika håll.
Varför kan jag inte känna, varför väljer jag bort den enda människan som älskar mig så gränslöst mycket.
Han som vill att vi ska försöka att hitta tillbaka även om han vet hela sanningen.
Det gör mig så otroligt ledsen, det gör så ont.
Tårarna bara rinner, det går inte att hejda dem.
Jag avskyr mig själv för det jag känner och inte känner.
Varför kan inte allt bara bli som förut igen, innan jag släppte taget och började falla.
När jag fortfarande höll emot, då jag valde att inte känna efter.
Det kommer aldrig att bli som innan.
Har man börjat känna, går det inte att sluta.
Det är som ett tåg som bara går fortare och fortare och där bromsarna har slutat fungera.
Det gör ont i mitt hjärta, i hela min kropp.
Varför måste kärlek vara så himla komplicerat.
Varför kan det inte vara enkelt.
Varför kan det inte bara bli som jag vill, som jag önskar.
Jag känner mig så ledsen, och ensam.
Allt jag vill ha är en stor, varm kram, en puss på min panna och ett hjärtas slag i mitt öra.
Från någon som tycker om mig, någon som är min vän.
Är det så mycket begärt?
Jag begär ju ingenting, jag förväntar mig ingenting, ställer inga krav, ingenting.
Ändå är det inte rätt...
...säg vad jag ska göra, och jag gör det utan att tveka.
Ett handskrivet, flera sidor långt brev.
Det stod en massa fina saker där och han vill att jag ska ge oss en sista chans.
Bara några månader till.
En sista, sista chans innan vi går åt olika håll.
Varför kan jag inte känna, varför väljer jag bort den enda människan som älskar mig så gränslöst mycket.
Han som vill att vi ska försöka att hitta tillbaka även om han vet hela sanningen.
Det gör mig så otroligt ledsen, det gör så ont.
Tårarna bara rinner, det går inte att hejda dem.
Jag avskyr mig själv för det jag känner och inte känner.
Varför kan inte allt bara bli som förut igen, innan jag släppte taget och började falla.
När jag fortfarande höll emot, då jag valde att inte känna efter.
Det kommer aldrig att bli som innan.
Har man börjat känna, går det inte att sluta.
Det är som ett tåg som bara går fortare och fortare och där bromsarna har slutat fungera.
Det gör ont i mitt hjärta, i hela min kropp.
Varför måste kärlek vara så himla komplicerat.
Varför kan det inte vara enkelt.
Varför kan det inte bara bli som jag vill, som jag önskar.
Jag känner mig så ledsen, och ensam.
Allt jag vill ha är en stor, varm kram, en puss på min panna och ett hjärtas slag i mitt öra.
Från någon som tycker om mig, någon som är min vän.
Är det så mycket begärt?
Jag begär ju ingenting, jag förväntar mig ingenting, ställer inga krav, ingenting.
Ändå är det inte rätt...
...säg vad jag ska göra, och jag gör det utan att tveka.
Tröst
Kände mig ledsen igår kväll.
Mannen märkte det såklart och fick mig att berätta varför.
Han vet ju vad och hur jag känner redan, så jag berättade anledningen till mina tårar.
Det kändes i och för sig väldigt konstigt att prata med honom om just det, men han vill veta.
Han vill inte se mig ledsen, han vet att jag inte kan rå för mina känslor.
Han tröstade mig till och med och fick mig att tro att allt kommer att ordna sig till slut.
Det känns så konstigt att inte älska honom längre, att det där speciella har försvunnit.
Att det har gått över till bara 'vänskap'.
Men jag är oerhört glad att vi inte bråkar, att vi kan vara vänner, prata om det mesta och respektera varandra.
Nu är det bara lite drygt fem veckor tills jag ska flytta.
Det känns också helt skumt. Jag har aldrig bott solo.
Det är kanske på tiden när man snart är 32 att prova på singellivet.
Att klara sig själv. Det blir nog bra.
Eller som Gunde skulle ha sagt:
Ingenting är omöjligt. Det är bara olika svårt.
Men just nu är det en dag i taget som gäller.
Att njuta av det jag har just nu, för om morgondagen vet jag ingenting.
I den där boken jag läste på Gullholmen fanns lite fin och tänkvärd poesi, och det är inte så jag vill tänka tillbaka och se på 2007.
"Jag har levt mitt liv mellan sommarens längtan och vintern köld.
När jag var yngre brukade jag tänka att när sommaren kommer ska jag bli förälskad i någon som jag kan tycka mycket om, och det är då jag skall börja leva på riktigt.
Men när jag hade gjort allt det där som jag först var tvungen att göra var sommaren redan över och det som återstod var bara vintern köld.
Och det var inte det livet som jag hade tänkt mig."
Jag lever nu...
Mannen märkte det såklart och fick mig att berätta varför.
Han vet ju vad och hur jag känner redan, så jag berättade anledningen till mina tårar.
Det kändes i och för sig väldigt konstigt att prata med honom om just det, men han vill veta.
Han vill inte se mig ledsen, han vet att jag inte kan rå för mina känslor.
Han tröstade mig till och med och fick mig att tro att allt kommer att ordna sig till slut.
Det känns så konstigt att inte älska honom längre, att det där speciella har försvunnit.
Att det har gått över till bara 'vänskap'.
Men jag är oerhört glad att vi inte bråkar, att vi kan vara vänner, prata om det mesta och respektera varandra.
Nu är det bara lite drygt fem veckor tills jag ska flytta.
Det känns också helt skumt. Jag har aldrig bott solo.
Det är kanske på tiden när man snart är 32 att prova på singellivet.
Att klara sig själv. Det blir nog bra.
Eller som Gunde skulle ha sagt:
Ingenting är omöjligt. Det är bara olika svårt.
Men just nu är det en dag i taget som gäller.
Att njuta av det jag har just nu, för om morgondagen vet jag ingenting.
I den där boken jag läste på Gullholmen fanns lite fin och tänkvärd poesi, och det är inte så jag vill tänka tillbaka och se på 2007.
"Jag har levt mitt liv mellan sommarens längtan och vintern köld.
När jag var yngre brukade jag tänka att när sommaren kommer ska jag bli förälskad i någon som jag kan tycka mycket om, och det är då jag skall börja leva på riktigt.
Men när jag hade gjort allt det där som jag först var tvungen att göra var sommaren redan över och det som återstod var bara vintern köld.
Och det var inte det livet som jag hade tänkt mig."
Jag lever nu...
Ahhhrg
Gjorde precis det jag hade lovat mig själv att inte göra.
Klargöranden via sms är aldrig bra, bättre att ta sånt mellan fyra ögon.
Men jag kunde inte låta bli, det som skrevs var jag tvungen att skriva.
Jag var tvungen att berätta, att tala om vart mina fötter står.
Hoppas inget blev förstört.
Ibland känns allt bara så självklart i livet.
Klargöranden via sms är aldrig bra, bättre att ta sånt mellan fyra ögon.
Men jag kunde inte låta bli, det som skrevs var jag tvungen att skriva.
Jag var tvungen att berätta, att tala om vart mina fötter står.
Hoppas inget blev förstört.
Ibland känns allt bara så självklart i livet.
Tid
Nattliga tankar, fredagen den 20 Juli, 01:23.
Det är konstigt vad lite tid i ensamhet kan göra.
Inte helt solo förstås (barnen var ju med andra halvan) men nästan.
Första veckan började precis så som jag önskar att alla mina dagar ska börja men redan på tisdag var allt som vanligt igen.
Den veckan jobbade jag ju fortfarande så dagtid var det inte tid för tankar.
Det var väl i slutet på veckan när jag insåg att det inte skulle bli någon fortsättning på veckan som började så bra.
Helgen kom, barnen hämtades hem. Skönt att se dem igen och att få ha dem nära.
Ett kort telefonsamtal, som jag till viss del ångrar. Ibland ska man inte tränga sig på,
har jag förstått, även om jag har väldigt svårt att låta bli.
Jag vill ju så gärna bli en del.
På söndagen åkte vi (jag och barnen) till Gullholmen och en veckas välförtjänt lugn.
De första dygnen hade jag ingen ro i kroppen, tankarna virrade omkring och blicken vandrade ut över havet på tok för ofta.
Dagtid funkade väl hyfsat ok, då var det ju bad, minigolf, fika, glassätning osv. som stod på agendan.
Det var kvällarna som jag led av.
När barnen lagt sig och TVn stod på som ett dåligt sällskap och boken jag läste inte längre kunde fånga min uppmärksamhet.
Jag vet inte om jag någonsin har lidit så av att inte veta.
Av osäkerhet, av tystnad, av saknad.
Att tid kan gå så långsamt.
Sekunder känns som minuter, minuter känns som timmar, timmar som...
...och då är det bara knappt två veckor sedan vi sågs.
Det är den förbannade osäkerheten.
Att inte veta.
Att tro att man vet för att sedan få benen undanslagna, vingla till och ramla pladask ner i ovetskapen igen.
Jag har sagt att jag inte vill veta, att jag inte vill bli lovad något, men jag börjar tvivla på mina ord.
Jag behöver inte veta allt, men något. Bara pyttelite skulle vara skönt.
När jag på torsdagsförmiddagen hade skickat ytterligare ett sms, som förblev obesvarat, bestämde jag mig. Jag varken kan eller vill lida av situationen längre.
Nu skiter jag i det.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska jag ta var dag som den kommer och för vad den är.
Jag hade väl i min enfald hoppats på att det jag känner och vill var hyfsat ömsesidigt.
Men jag antar att det inte är så och antagligen aldrig kommer att bli så heller.
Inte för att jag kan radera vad jag känner men jag kan välja att strunta i det.
I alla fall tills jag får något slags gensvar.
Boken jag läste, för jag har läst ut den redan (4 kvällar tog det) hette 'Mellan sommarens längtan och vintern köld' var riktigt bra.
Där stod några rader jag kännde förklarade lite hur jag har känt mig de senaste månaderna och fram till nu.
Ända sedan i höstas har jag kämpat och in i det sista vägrat.
Men en vacker dag i våras släppte jag taget och började falla.
Jag började falla fritt som i en dröm.
Jag faller fortfarande, men just nu har min fallskärm börjat veckla ut sig och hastigheten har minskat.
Jag handlar inte bara på känsla längre utan tänker till både en och två gånger nu.
På både gott och ont.
Det är konstigt.
Jag både vill och känner att jag kan berätta allt (och jag menar allt), men ändå gör jag det inte.
Han tror nog att han vet vad jag känner och vill men det är bara en pytteliten del som jag har uttryckt i ord.
Det är konstigt när man känner att man vill göra allt för en annan person. Hoppas bara att han visar vad han vill innan jag ger upp hoppet.
Jag orkar nämligen inte bli utesluten en gång till.
Jag vill veta, inte nödvändigtvis höra, men känna och märka genom handlingar och blickar.
Jag förstår att det är svårt när man inte är van att dela sin vardag, när man bara har haft sig själv att ta hänsyn till.
Jag begär inga underverk och jag har tålamod som få.
Eller är det tålamod?
Jag kanske bara är så van att inte bli sedd, inte få gensvar, att jag bara finner mig i det.
Så är det nog.
Fan va sorgligt.
Hur som helst.
Nu har jag bestämt mig för att ta var dag som den kommer och njuta av stunden.
Se allt det vackra och vara lycklig.
Jag gjorde en kraftansträngning på torsdagseftermiddagen när vi spelade UNO jag , barnen, mannen och mamsen (Mamsen och mannen hälsade på över dagen) och det gick riktigt bra.
Oron var som bortblåst och jag njöt av nuet och kände nig genuint glad i hela kroppen.
Kvällen fortsatte bra och medans barnen badade satt jag i vinden och njöt av att bara vara,
här och nu.
Nu på natten, när jag sitter här och plitar ner de senaste dagarnas tankar på papper känns det också bra och kvällen har inte alls känts så ensamma och eländiga som de tidigare har gjort.
Jag ser till och med fram emot morgondagen.
Det är väl när man inser att telefonen inte kommer att plinga för sms (inte från den man vill ha ifrån i alla fall) eller att det inte blir någor oväntat besök som man kan börja njuta av det som faktiskt är här och nu.
Den så kallade verkligheten.
Jag har för länge hoppats och levt på en dröm.
Jag har slutat drömma nu.
Min fallskärm håller på att vecklas ut, varken jag vill det eller ej.
Testade förresten ett sådant där insomningspiller jag fick av farbror doktorn.
Nog somnade jag allt och sov hela natten som en baby.
Men jag drömde inte ett skvatt och kände mig allmänt snurrig dagen efter.
Jag skippar pillren framöver.
Kan sova ändå, nu när jag har bestämt mig för att acceptera verkligheten och sluta dagdrömma.
En sak till innan jag släcker lampan.
Angående dendär romanen jag håller på att skriva på jobbet.
Till hösten/ vintern ska han få läsa den oavsett vad som händer.
Det står en del fina saker där nämligen och det är sådant jag vill dela med mig av till den det berör oavsett hur framtiden ser ut.
Sussa gott. Det ska nämligen jag göra.
Jag börjar känna mig lycklig igen, och glad.
Nu är jag en glad skit igen, inte bara en skit.
Jag fick förresten svar på sms:et tidigt på morgonen, det värmde och gjorde mig ännu mer bestämd att leva här och nu.
Han tänker på mig också.
Det är konstigt vad lite tid i ensamhet kan göra.
Inte helt solo förstås (barnen var ju med andra halvan) men nästan.
Första veckan började precis så som jag önskar att alla mina dagar ska börja men redan på tisdag var allt som vanligt igen.
Den veckan jobbade jag ju fortfarande så dagtid var det inte tid för tankar.
Det var väl i slutet på veckan när jag insåg att det inte skulle bli någon fortsättning på veckan som började så bra.
Helgen kom, barnen hämtades hem. Skönt att se dem igen och att få ha dem nära.
Ett kort telefonsamtal, som jag till viss del ångrar. Ibland ska man inte tränga sig på,
har jag förstått, även om jag har väldigt svårt att låta bli.
Jag vill ju så gärna bli en del.
På söndagen åkte vi (jag och barnen) till Gullholmen och en veckas välförtjänt lugn.
De första dygnen hade jag ingen ro i kroppen, tankarna virrade omkring och blicken vandrade ut över havet på tok för ofta.
Dagtid funkade väl hyfsat ok, då var det ju bad, minigolf, fika, glassätning osv. som stod på agendan.
Det var kvällarna som jag led av.
När barnen lagt sig och TVn stod på som ett dåligt sällskap och boken jag läste inte längre kunde fånga min uppmärksamhet.
Jag vet inte om jag någonsin har lidit så av att inte veta.
Av osäkerhet, av tystnad, av saknad.
Att tid kan gå så långsamt.
Sekunder känns som minuter, minuter känns som timmar, timmar som...
...och då är det bara knappt två veckor sedan vi sågs.
Det är den förbannade osäkerheten.
Att inte veta.
Att tro att man vet för att sedan få benen undanslagna, vingla till och ramla pladask ner i ovetskapen igen.
Jag har sagt att jag inte vill veta, att jag inte vill bli lovad något, men jag börjar tvivla på mina ord.
Jag behöver inte veta allt, men något. Bara pyttelite skulle vara skönt.
När jag på torsdagsförmiddagen hade skickat ytterligare ett sms, som förblev obesvarat, bestämde jag mig. Jag varken kan eller vill lida av situationen längre.
Nu skiter jag i det.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska jag ta var dag som den kommer och för vad den är.
Jag hade väl i min enfald hoppats på att det jag känner och vill var hyfsat ömsesidigt.
Men jag antar att det inte är så och antagligen aldrig kommer att bli så heller.
Inte för att jag kan radera vad jag känner men jag kan välja att strunta i det.
I alla fall tills jag får något slags gensvar.
Boken jag läste, för jag har läst ut den redan (4 kvällar tog det) hette 'Mellan sommarens längtan och vintern köld' var riktigt bra.
Där stod några rader jag kännde förklarade lite hur jag har känt mig de senaste månaderna och fram till nu.
Ända sedan i höstas har jag kämpat och in i det sista vägrat.
Men en vacker dag i våras släppte jag taget och började falla.
Jag började falla fritt som i en dröm.
Jag faller fortfarande, men just nu har min fallskärm börjat veckla ut sig och hastigheten har minskat.
Jag handlar inte bara på känsla längre utan tänker till både en och två gånger nu.
På både gott och ont.
Det är konstigt.
Jag både vill och känner att jag kan berätta allt (och jag menar allt), men ändå gör jag det inte.
Han tror nog att han vet vad jag känner och vill men det är bara en pytteliten del som jag har uttryckt i ord.
Det är konstigt när man känner att man vill göra allt för en annan person. Hoppas bara att han visar vad han vill innan jag ger upp hoppet.
Jag orkar nämligen inte bli utesluten en gång till.
Jag vill veta, inte nödvändigtvis höra, men känna och märka genom handlingar och blickar.
Jag förstår att det är svårt när man inte är van att dela sin vardag, när man bara har haft sig själv att ta hänsyn till.
Jag begär inga underverk och jag har tålamod som få.
Eller är det tålamod?
Jag kanske bara är så van att inte bli sedd, inte få gensvar, att jag bara finner mig i det.
Så är det nog.
Fan va sorgligt.
Hur som helst.
Nu har jag bestämt mig för att ta var dag som den kommer och njuta av stunden.
Se allt det vackra och vara lycklig.
Jag gjorde en kraftansträngning på torsdagseftermiddagen när vi spelade UNO jag , barnen, mannen och mamsen (Mamsen och mannen hälsade på över dagen) och det gick riktigt bra.
Oron var som bortblåst och jag njöt av nuet och kände nig genuint glad i hela kroppen.
Kvällen fortsatte bra och medans barnen badade satt jag i vinden och njöt av att bara vara,
här och nu.
Nu på natten, när jag sitter här och plitar ner de senaste dagarnas tankar på papper känns det också bra och kvällen har inte alls känts så ensamma och eländiga som de tidigare har gjort.
Jag ser till och med fram emot morgondagen.
Det är väl när man inser att telefonen inte kommer att plinga för sms (inte från den man vill ha ifrån i alla fall) eller att det inte blir någor oväntat besök som man kan börja njuta av det som faktiskt är här och nu.
Den så kallade verkligheten.
Jag har för länge hoppats och levt på en dröm.
Jag har slutat drömma nu.
Min fallskärm håller på att vecklas ut, varken jag vill det eller ej.
Testade förresten ett sådant där insomningspiller jag fick av farbror doktorn.
Nog somnade jag allt och sov hela natten som en baby.
Men jag drömde inte ett skvatt och kände mig allmänt snurrig dagen efter.
Jag skippar pillren framöver.
Kan sova ändå, nu när jag har bestämt mig för att acceptera verkligheten och sluta dagdrömma.
En sak till innan jag släcker lampan.
Angående dendär romanen jag håller på att skriva på jobbet.
Till hösten/ vintern ska han få läsa den oavsett vad som händer.
Det står en del fina saker där nämligen och det är sådant jag vill dela med mig av till den det berör oavsett hur framtiden ser ut.
Sussa gott. Det ska nämligen jag göra.
Jag börjar känna mig lycklig igen, och glad.
Nu är jag en glad skit igen, inte bara en skit.
Jag fick förresten svar på sms:et tidigt på morgonen, det värmde och gjorde mig ännu mer bestämd att leva här och nu.
Han tänker på mig också.
Hur klarar man sig?
Jag tänker ganska mycket på framtiden för tillfället och det är egentligen
tre olika scenarier jag ser framför mig.
Det första är precis så som jag skulle vilja ha det och i det är alla mer eller mindre lyckliga
och tillfreds med livet och tillvaron.
Jag tror att barn mår bättre av att ha två glada föräldrar som accepterar och respekterar varandras val, är vänner och samarbetar även om det inte bor ihop.
Det andra är såklart den gyllene medelvägen och jag skulle klara av om det blev så också,
för i den är de flesta också glada.
Även om det blir en utmaning att klara av den grå vardagen nästan själv.
Det är den tredje jag fasar för och det är nog den som jag tyvärr tror kommer att bli.
Inte för att jag vill det, men tyvärr beror det inte på mig.
Jag kan inte påverka. Jag får bara gilla läget.
Jag brukar tänka på hur det kommer bli hemma i lägenheten med barnen och utan dem.
Hur det blir på jobbet, där jag kommer att bli påmind alldeles för ofta.
Jag försöker tänka att jag ska vara som vanligt men jag vet att det kommer bli skitsvårt.
Att jag måste stänga av mina känslor, för att kunna fungera.
Det är inte lätt att stänga av ska ni veta.
Det är något av det svåraste som finns och kräver oerhört mycket.
Jag har varit tvungen att göra det en gång när jag var i tonåren och då var det
enbart för att överleva.
Den gången stannade jag avstängd i flera år och utvecklade ett extremt
självdestruktivt beteende.
Behandlar man sig själv, både fysiskt och psykiskt, riktigt illa upptar det en så pass stor del
av ens tankar att den riktiga smärtan bara gör sig påmind ytterst sällan.
Jag gjorde allt för att tvinga mig själv att inte tänka på det som orsakade
en så stor sorg i mitt hjärta.
Jag är i och för sig övertygad om att det inte kommer att bli så illa.
Denna gången är jag ju beredd på vad som kanske händer och försöker redan nu ställa in mig på hur det kommer att bli.
När jag blev gravid insåg jag att jag inte kunde hålla på så längre och jag jobbade hårt i åtta år
för att komma bort från detta beteende och jag har helt och hållet släppt det nu.
Det vore så oerhört sorgligt om jag blir tvungen att ta fram det igen, bara för att stå ut.
Jag vet att det låter konstigt men det var ett sätt att stå ut.
Jag tror inte att det var så många som visste eller märkte hur jag mådde och vad jag gjorde med mig själv för jag var alltid glad och positiv.
I alla fall så fort det var någon annan i närheten.
Jag fick till och med ett riktigt bryt en gång då jag planerade att avsluta mitt då miserabla liv.
Under flera månaders tid var det det enda som upptog mina tankar.
Jag hade planerat allt in i minsta detalj och när jag stod där på räcket mitt i natten,
ensam, aspackad, påtänd, 18 år gammal, tittade på havet mitt emellan Sverige och Tyskland
och räknade ner mot min inre frid kom det en äldre man gående på däck.
Han började prata med mig och eftersom jag inte hade hjärta att hoppa när någon tittade på
(jag ville ju inte göra någon annan illa) så gick jag ner från räcket
och tänkte att så fort han går så är det dags.
Han gick inte.
Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om men han fick mig att se
att det det fanns en annan utväg.
Han följde mig till hytten och såg till att jag kom isäng ordentligt
och efter det såg jag honom aldrig mer.
Jag skulle vilja tacka honom.
Så illa blir det aldrig igen för har man barn så finns det alltid glädje och mening med livet.
Mina barn är mitt allt och jag älskar dem mer än något annat.
tre olika scenarier jag ser framför mig.
Det första är precis så som jag skulle vilja ha det och i det är alla mer eller mindre lyckliga
och tillfreds med livet och tillvaron.
Jag tror att barn mår bättre av att ha två glada föräldrar som accepterar och respekterar varandras val, är vänner och samarbetar även om det inte bor ihop.
Det andra är såklart den gyllene medelvägen och jag skulle klara av om det blev så också,
för i den är de flesta också glada.
Även om det blir en utmaning att klara av den grå vardagen nästan själv.
Det är den tredje jag fasar för och det är nog den som jag tyvärr tror kommer att bli.
Inte för att jag vill det, men tyvärr beror det inte på mig.
Jag kan inte påverka. Jag får bara gilla läget.
Jag brukar tänka på hur det kommer bli hemma i lägenheten med barnen och utan dem.
Hur det blir på jobbet, där jag kommer att bli påmind alldeles för ofta.
Jag försöker tänka att jag ska vara som vanligt men jag vet att det kommer bli skitsvårt.
Att jag måste stänga av mina känslor, för att kunna fungera.
Det är inte lätt att stänga av ska ni veta.
Det är något av det svåraste som finns och kräver oerhört mycket.
Jag har varit tvungen att göra det en gång när jag var i tonåren och då var det
enbart för att överleva.
Den gången stannade jag avstängd i flera år och utvecklade ett extremt
självdestruktivt beteende.
Behandlar man sig själv, både fysiskt och psykiskt, riktigt illa upptar det en så pass stor del
av ens tankar att den riktiga smärtan bara gör sig påmind ytterst sällan.
Jag gjorde allt för att tvinga mig själv att inte tänka på det som orsakade
en så stor sorg i mitt hjärta.
Jag är i och för sig övertygad om att det inte kommer att bli så illa.
Denna gången är jag ju beredd på vad som kanske händer och försöker redan nu ställa in mig på hur det kommer att bli.
När jag blev gravid insåg jag att jag inte kunde hålla på så längre och jag jobbade hårt i åtta år
för att komma bort från detta beteende och jag har helt och hållet släppt det nu.
Det vore så oerhört sorgligt om jag blir tvungen att ta fram det igen, bara för att stå ut.
Jag vet att det låter konstigt men det var ett sätt att stå ut.
Jag tror inte att det var så många som visste eller märkte hur jag mådde och vad jag gjorde med mig själv för jag var alltid glad och positiv.
I alla fall så fort det var någon annan i närheten.
Jag fick till och med ett riktigt bryt en gång då jag planerade att avsluta mitt då miserabla liv.
Under flera månaders tid var det det enda som upptog mina tankar.
Jag hade planerat allt in i minsta detalj och när jag stod där på räcket mitt i natten,
ensam, aspackad, påtänd, 18 år gammal, tittade på havet mitt emellan Sverige och Tyskland
och räknade ner mot min inre frid kom det en äldre man gående på däck.
Han började prata med mig och eftersom jag inte hade hjärta att hoppa när någon tittade på
(jag ville ju inte göra någon annan illa) så gick jag ner från räcket
och tänkte att så fort han går så är det dags.
Han gick inte.
Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om men han fick mig att se
att det det fanns en annan utväg.
Han följde mig till hytten och såg till att jag kom isäng ordentligt
och efter det såg jag honom aldrig mer.
Jag skulle vilja tacka honom.
Så illa blir det aldrig igen för har man barn så finns det alltid glädje och mening med livet.
Mina barn är mitt allt och jag älskar dem mer än något annat.
Lite om allt
Satt kvar på jobbet igår, efter jag hade slutat alltså,
och började skriva min sms-roman igen.
Jag måste få ur mig orden, känslorna och eftersom det är stört omöjligt att skriva det här
så tog jag till ett worddokument.
Det är konstigt hur fingrarna bara kan fara fram över tangentbordet
och göra det man tänker till ord på en skärm.
Det blir lätt att skriva när huvudet är fullt.
Lättare än att säga det man tänker på, det låter så fjuttigt när orden kommer ur munnen.
De blir inte riktigt som jag vill då.
Jag blev inte riktigt klar med skrivandet så jag fortsätter närta vecka när jag får en ledig stund,
och lite lugn och ro.
Det blir nog efter jobbet en dag.
Nu är barnen hemma.
Det är skönt.
Jag åkte och hämtade dem igår hos mannens föräldrar, jag kände bara att jag bara
var tvungen att få krama om dem och ha dem nära över helgen.
Vi berättade för dem igår, eller egentligen var det jag som berättade och mannen satt tyst.
Dom sa inte så värst mycket om det egentligen men man kunde se att W blev ledsen
och han undrade vilka andra som visste.
Sam började prata om hur några av hans kompisar hade det och tyckte det skulle bli coolt att få sova i våningsäng. En stor fråga var även vart X-boxen skulle vara någonstans.
Barn är allt bra roliga ibland, även om situationen var väldigt allvarlig.
Det känns skönt att barnen vet om hur det är nu, då slipper man spela glad
hela tiden när dom är i närheten.
Gav bort adressen hit igår, vet inte om det var det smartaste
men det är lite sent att ändra sig nu.
Det spelar ju egentligen ingen roll jag skriver ju inga hemligheter här,
bara sådant jag tänker på och det är ju inte hemligt.
Du vet det där ordet Catarina, jag tror att även jag har drabbats.
och började skriva min sms-roman igen.
Jag måste få ur mig orden, känslorna och eftersom det är stört omöjligt att skriva det här
så tog jag till ett worddokument.
Det är konstigt hur fingrarna bara kan fara fram över tangentbordet
och göra det man tänker till ord på en skärm.
Det blir lätt att skriva när huvudet är fullt.
Lättare än att säga det man tänker på, det låter så fjuttigt när orden kommer ur munnen.
De blir inte riktigt som jag vill då.
Jag blev inte riktigt klar med skrivandet så jag fortsätter närta vecka när jag får en ledig stund,
och lite lugn och ro.
Det blir nog efter jobbet en dag.
Nu är barnen hemma.
Det är skönt.
Jag åkte och hämtade dem igår hos mannens föräldrar, jag kände bara att jag bara
var tvungen att få krama om dem och ha dem nära över helgen.
Vi berättade för dem igår, eller egentligen var det jag som berättade och mannen satt tyst.
Dom sa inte så värst mycket om det egentligen men man kunde se att W blev ledsen
och han undrade vilka andra som visste.
Sam började prata om hur några av hans kompisar hade det och tyckte det skulle bli coolt att få sova i våningsäng. En stor fråga var även vart X-boxen skulle vara någonstans.
Barn är allt bra roliga ibland, även om situationen var väldigt allvarlig.
Det känns skönt att barnen vet om hur det är nu, då slipper man spela glad
hela tiden när dom är i närheten.
Gav bort adressen hit igår, vet inte om det var det smartaste
men det är lite sent att ändra sig nu.
Det spelar ju egentligen ingen roll jag skriver ju inga hemligheter här,
bara sådant jag tänker på och det är ju inte hemligt.
Du vet det där ordet Catarina, jag tror att även jag har drabbats.
Depp
Hur är man egentligen när man är deprimerad?
Mamma tror att jag kanske har en depression och hon tycker att jag ska prata med någon
som kan sådana saker.
Jag känner mig inte deprimerad, inte på riktigt alltså.
Nedstämd, ledsen, trött på tillvaron, aptitlöshet, illamående och ett enormt behov
av att bli lämnad ifred känner jag däremot.
Men det kanske är att vara deprimerad.
Men det är konstigt, jag känner ju inte så jämt.
Inte när jag är själv med barnen, väldigt sällan på jobbet och bland vänner
och ytterst sällan i sällskapet av chaffören som ser till att jag får i mig frukost
några gånger i veckan.
Jag tänker för mycket på framtiden.
Oroar mig för allt möjligt.
Vill så mycket som jag inte kan påverka.
Jag vill ha lugn och ro.
Jag vill bli glad igen.
Jag vill vara själv.
Varför kan inte det bara accepteras.
Utan tjat och gnat.
Jag vill inte bli skälld på eller misstänkt för att jag inte alltid formulerar mig
på det mest genomtänkta sätt här i min blogg.
Här skriver jag orden som de kommer till mig, rätt av, och ibland blir det lite kepigheter.
Gillar man inte det som står ska man nog sluta läsa och aldrig titta hit igen.
Jag försöker ta var dag som den kommer,
utan att hoppas eller förvänta mig att allt ska bli tipp topp.
Jag försöker tänka att jag nog blir olycklig ett bra tag framåt och säkert
sviken och avvisad också.
Det känns som om det är bäst att tro och tänka sig det värsta,
då slipper jag bli besviken och sårad mer än nödvändigt.
Men det suger att behöva känna så.
Jag vill ju vara som jag brukar och se positivt på framtiden och hoppas att allt löser sig
precis så som jag vill, eller nästan i alla fall.
Jag fick några goda ord av en speciell person:
Se inte detta som slutet utan se på det som en början på något nytt, på något bra.
Han hade nog tröttnat på att stirra på min ledsna nuna och höra om mina problem tror jag.
Risken är väl att han har rätt, som vanligt.
Jag längtar efter vågornas brus och tystnaden och ensamheten på en öde ö.
Jag vill åka till Flatorna igen och titta på ristningarna i berget.
Leta efter gömda skatter.
Få veta hemligheter ingen annan vet.
Kan inte någon bara ta mig dit, snälla.
Men inte ens det lilla blir väl som jag vill.
Varför kan jag aldrig få som jag vill.
Varför kan du inte lita på det jag säger dig.
Varför kan du inte tro på mig.
Jag vill bara vara lycklig igen.
Lycklig varje dag, precis som jag brukade vara.
Mamma tror att jag kanske har en depression och hon tycker att jag ska prata med någon
som kan sådana saker.
Jag känner mig inte deprimerad, inte på riktigt alltså.
Nedstämd, ledsen, trött på tillvaron, aptitlöshet, illamående och ett enormt behov
av att bli lämnad ifred känner jag däremot.
Men det kanske är att vara deprimerad.
Men det är konstigt, jag känner ju inte så jämt.
Inte när jag är själv med barnen, väldigt sällan på jobbet och bland vänner
och ytterst sällan i sällskapet av chaffören som ser till att jag får i mig frukost
några gånger i veckan.
Jag tänker för mycket på framtiden.
Oroar mig för allt möjligt.
Vill så mycket som jag inte kan påverka.
Jag vill ha lugn och ro.
Jag vill bli glad igen.
Jag vill vara själv.
Varför kan inte det bara accepteras.
Utan tjat och gnat.
Jag vill inte bli skälld på eller misstänkt för att jag inte alltid formulerar mig
på det mest genomtänkta sätt här i min blogg.
Här skriver jag orden som de kommer till mig, rätt av, och ibland blir det lite kepigheter.
Gillar man inte det som står ska man nog sluta läsa och aldrig titta hit igen.
Jag försöker ta var dag som den kommer,
utan att hoppas eller förvänta mig att allt ska bli tipp topp.
Jag försöker tänka att jag nog blir olycklig ett bra tag framåt och säkert
sviken och avvisad också.
Det känns som om det är bäst att tro och tänka sig det värsta,
då slipper jag bli besviken och sårad mer än nödvändigt.
Men det suger att behöva känna så.
Jag vill ju vara som jag brukar och se positivt på framtiden och hoppas att allt löser sig
precis så som jag vill, eller nästan i alla fall.
Jag fick några goda ord av en speciell person:
Se inte detta som slutet utan se på det som en början på något nytt, på något bra.
Han hade nog tröttnat på att stirra på min ledsna nuna och höra om mina problem tror jag.
Risken är väl att han har rätt, som vanligt.
Jag längtar efter vågornas brus och tystnaden och ensamheten på en öde ö.
Jag vill åka till Flatorna igen och titta på ristningarna i berget.
Leta efter gömda skatter.
Få veta hemligheter ingen annan vet.
Kan inte någon bara ta mig dit, snälla.
Men inte ens det lilla blir väl som jag vill.
Varför kan jag aldrig få som jag vill.
Varför kan du inte lita på det jag säger dig.
Varför kan du inte tro på mig.
Jag vill bara vara lycklig igen.
Lycklig varje dag, precis som jag brukade vara.
Nu är det gjort
Nu har jag gjort det.
Mannen vet inget än men han lär undra om han läser detta.
Han har i och för sig sagt att han aldrig mer ska läsa min blogg men man vet ju aldrig.
Mannen vet inget än men han lär undra om han läser detta.
Han har i och för sig sagt att han aldrig mer ska läsa min blogg men man vet ju aldrig.
På lördag blir det Metaltown på bananpiren.
Det ska bli kul synd bara att brorsan hade dubbelbokat sig och inte kan gå med längre.
Vem ska nu hålla reda på mig.
Är det någon som känner för att gå så har jag en biljett över.
131 såg jag precis som jag sa.
Idag känner jag mig lite deppig och nere.
Jag vill ju vara glad.
Tänker på några ord jag läste hos a5:
Om en glad skit inte är glad, är den då bara en skit?
Jag hoppas inte det är så, jag vill ju inte vara en skit.
Jag längtar till semestern fortfarande.
Förstår inte riktigt hur jag ska klara av alla dagar fram tills dess.
Och när kommer egentligen solen och värmen tillbaks?
Det ska bli kul synd bara att brorsan hade dubbelbokat sig och inte kan gå med längre.
Vem ska nu hålla reda på mig.
Är det någon som känner för att gå så har jag en biljett över.
131 såg jag precis som jag sa.
Idag känner jag mig lite deppig och nere.
Jag vill ju vara glad.
Tänker på några ord jag läste hos a5:
Om en glad skit inte är glad, är den då bara en skit?
Jag hoppas inte det är så, jag vill ju inte vara en skit.
Jag längtar till semestern fortfarande.
Förstår inte riktigt hur jag ska klara av alla dagar fram tills dess.
Och när kommer egentligen solen och värmen tillbaks?
Seendet
Är det normalt att ha ett fält lite ungefär klockan 17 där det bara är blurrigt.
Jag kan inte se ordentligt längre.
Jag bara undrar.
Får se om det blir bättre under dagen, annars får jag väl ringa nån läkare eller så...
Jag kan inte se ordentligt längre.
Jag bara undrar.
Får se om det blir bättre under dagen, annars får jag väl ringa nån läkare eller så...
sms
Satt och skrev ett sms alldeles nu.
Det blev en mindre roman, så personen det var avsett för får nog aldrig läsa det.
Jag kommer bara att bli uppfattad som patetisk, desperat och dum i huvudet
och det vill ju ingen normal människa.
Kanske skickar jag det vid ett annat tillfälle eller bara visar det, utan att skicka.
Det är så mycket jag vill, både säga, visa och göra men jag är tvungen att hejda mig.
Jag vill inte skrämma bort, jag grabbar tag i minsta halmstrå,
i allt som får min näsa att hålla sig över vattenytan.
Jag hoppas att framtiden blir så som jag vill.
Jag längtar till hösten.
Då inbillar jag mig att allt är bättre.
På det ena eller det andra sättet.
Vart är mitt liv påväg?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 10 minuter senare:
Jag raderade hela skiten.
Det är bäst att det blir osagt/ oläst.
I alla fall just för stunden.
Min mamma har skällt på mig.
Tycker jag ska tänka mig för, noga, noga.
Jag vet att hon vill mitt bästa, men mammor ska inte skälla och förmana.
De ska bara lyssna och finnas där.
Jag tänker så det knakar... bara så ni vet.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ytterligare 5 minuter har gått:
Nu var jag påväg att skriva samma roman via mail men hejdade mig halvvägs och raderade.
Nu ska jag gå på fest och telefonen lämnar jag hemma.
Bara för att vara på den säkra sidan.
Det blev en mindre roman, så personen det var avsett för får nog aldrig läsa det.
Jag kommer bara att bli uppfattad som patetisk, desperat och dum i huvudet
och det vill ju ingen normal människa.
Kanske skickar jag det vid ett annat tillfälle eller bara visar det, utan att skicka.
Det är så mycket jag vill, både säga, visa och göra men jag är tvungen att hejda mig.
Jag vill inte skrämma bort, jag grabbar tag i minsta halmstrå,
i allt som får min näsa att hålla sig över vattenytan.
Jag hoppas att framtiden blir så som jag vill.
Jag längtar till hösten.
Då inbillar jag mig att allt är bättre.
På det ena eller det andra sättet.
Vart är mitt liv påväg?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 10 minuter senare:
Jag raderade hela skiten.
Det är bäst att det blir osagt/ oläst.
I alla fall just för stunden.
Min mamma har skällt på mig.
Tycker jag ska tänka mig för, noga, noga.
Jag vet att hon vill mitt bästa, men mammor ska inte skälla och förmana.
De ska bara lyssna och finnas där.
Jag tänker så det knakar... bara så ni vet.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ytterligare 5 minuter har gått:
Nu var jag påväg att skriva samma roman via mail men hejdade mig halvvägs och raderade.
Nu ska jag gå på fest och telefonen lämnar jag hemma.
Bara för att vara på den säkra sidan.
Ahhhhh....
Jag vill bara skrika.
Skönt att det är måndag imorn så att jag måste tänka på jobb igen.
Hur kan något göra så otroligt ont.
Jag förstår inte hur jag ska stå ut.
Det är inte roligt att dansa längre, inte att festa, inte att existera.
Ingenting är kul allt gör bara ont och får mig illamående.
Jag har knappt ätit på säkert två veckor.
Maten bara växer i munnen på mig . Det räcker bara att tänka på mat så nästan kräks jag.
Jag känner mig avskärmad, avstängd från verkligheten och jag bara väntar på att väckarklockan
ska ringa så att jag vaknar och inser att allt är en fruktansvärd mardröm.
Det värsta av allt är att jag inte vågar/ vill berätta för någon, jag är för rädd för vad de skulle tycka.
Just nu suger det att vara mig.
Det suger otroligt mycket.
Hoppas att det blir bättre snart.
Skönt att det är måndag imorn så att jag måste tänka på jobb igen.
Hur kan något göra så otroligt ont.
Jag förstår inte hur jag ska stå ut.
Det är inte roligt att dansa längre, inte att festa, inte att existera.
Ingenting är kul allt gör bara ont och får mig illamående.
Jag har knappt ätit på säkert två veckor.
Maten bara växer i munnen på mig . Det räcker bara att tänka på mat så nästan kräks jag.
Jag känner mig avskärmad, avstängd från verkligheten och jag bara väntar på att väckarklockan
ska ringa så att jag vaknar och inser att allt är en fruktansvärd mardröm.
Det värsta av allt är att jag inte vågar/ vill berätta för någon, jag är för rädd för vad de skulle tycka.
Just nu suger det att vara mig.
Det suger otroligt mycket.
Hoppas att det blir bättre snart.
Grodyngel
Åkte en sväng till Sisjön igår och satte mig på en solig berghäll och lyssnade på tystnaden
och tittade på de små grodynglen som simmade omkring i de reflektioner solen
och ytkrusningarna tillsammans bildade på bottnen.
Vackert och rogivande var det.
Jag hörde förresten en jättefin låt på radion igår.
Weeping Willows - Shiver in the morning light
och tittade på de små grodynglen som simmade omkring i de reflektioner solen
och ytkrusningarna tillsammans bildade på bottnen.
Vackert och rogivande var det.
Jag hörde förresten en jättefin låt på radion igår.
Weeping Willows - Shiver in the morning light
Vad var det nu?
Jag skulle skriva något jättesmart hade jag tänkt men det är som bortblåst nu.
Min hjärna har inte riktigt fungerat som den borde den senaste tiden.
Jag är tankspridd, glömmer saker hela tiden, kommer inte på vad jag vill säga osv.
Hjärnan är som kola, hjärtat värker och magen mår illa.
Snart är det helg och vi ska på 40-års fest.
Om jag kommer på vad det var jag ville så återkommer jag.
Fick förresten en låt tillskickad mig i helgen.
Min hjärna har inte riktigt fungerat som den borde den senaste tiden.
Jag är tankspridd, glömmer saker hela tiden, kommer inte på vad jag vill säga osv.
Hjärnan är som kola, hjärtat värker och magen mår illa.
Snart är det helg och vi ska på 40-års fest.
Om jag kommer på vad det var jag ville så återkommer jag.
Fick förresten en låt tillskickad mig i helgen.
Tankar i mitt huvud
Hittade precis en bloggare som på ett ypperligt sätt skriver ner tankar.
Det känns som om det är mina tankar jag läser.
Det känns som om det är mina tankar jag läser.
Om jag sa...
Kärlek har många ansikten och kan kännas på en hel massa olika sätt.
Synd bara att det är så svårt att tala om för den/ de som är berörda så fort de inte ingår i ens familj.
Tyvärr är det ju så att kärlek lätt uppfattas fel och det är nog därför jag inte vågar uttrycka känslorna i ord.
Jag får väl hoppas att det märks på hur jag är när vi är tillsammans.
What If
If I said I want you, if I said I need you
If I said I love you, what would you do
Det suger att inte våga, att bara vara tyst.
Synd bara att det är så svårt att tala om för den/ de som är berörda så fort de inte ingår i ens familj.
Tyvärr är det ju så att kärlek lätt uppfattas fel och det är nog därför jag inte vågar uttrycka känslorna i ord.
Jag får väl hoppas att det märks på hur jag är när vi är tillsammans.
What If
If I said I want you, if I said I need you
If I said I love you, what would you do
Det suger att inte våga, att bara vara tyst.